67 hålla den ovan gjorda preciseringen i minnet, att inskränkningen i prövningsrätten bara gällde livssakerna. I alla andra brottmål hade underrätterna fortfarande utrymme att frångå lagens bokstav i den mån de ansåg den strida mot deras uppfattning om rätt och billighet. Kvar för slutligt avgörande i första instans var bl a sedlighetsbrott som mökränkning och lägersmål, lindrigare våldsbrott, förtalsbrott och småstölder, mål som efter 1653 torde ha utgjort så mycket som 85 % av den totala mängden brottmål. En undersökning av ett småländskt härad (Västra) under åren 1660 — 1669 visar också att rätten i dessa fall kunde gå ifrån lagen om särskilda omständigheter förelåg, t ex genom att sätta ner bötesbelopp, men också kunde finna rätt och billighet kräva att i stället för att överhuvudtaget fälla någon domse till att målsägande och anklagad förliktes framför domarbordet.'^^ Hänsyn till sedvänjan försvann sålunda inte och begreppen rätt och billighet sattes inte på undantag för att hovrätten definitivt övertog avgörandena i de grova brottmålen. När häradsrätten i Norra Möre dömde en båtsman till döden för att han rånat sju daler ändrade hovrätten domen till gatlopp med följande motivering: »Ehuru rån till en halv markers värde straffas med döden så är att märka att en halv mark när lagen stiftades var mycket högre än dessa sju daler. Människors liv är högre att estimera än en så ringa summa. Motsättningen mellan att döma efter landslagen och att döma efter rätt och billighet liksommellan lag och rätt var att döma av denna dom och av behandlingen av de underställda brottmålen överhuvudtaget inte svår att övervinna. Det kunde den heller inte vara i det forum, som ledde tolkningen av lagen och utvecklingen av rätten. Det kan inte gärna förutsättas att hovrätten medvetet drev en tolkning av lagen så att den konsekvent och ständigt gick stick i stäv mot sedvänja och samveten och stred mot det allmänna rättsmedvetandet och de informella värdesystemen. Det finns i varje fall ingen anledning att utifrån hovrättens praxis förutsätta något sådant, vilket den systematiska genomgången av dess domar i ett följande kapitel visar.Att det sedan är och alltid har varit förbundet med svårigheter att definiera vad rätt och billighet egentligen innebär är uppenbart. Det har stått lika klart för dem som bar upp 1600talets rättskipning somför de forskare, somförsöker förstå den. Det är sålunda inte särskilt förvånande att hovrättens väg i detta hänseende inte alltid varit rak. Den har som så mycken annan mänsklig verksamhet och som också Jac.Ax. Lindblomupptäckte när han läste hovrättens »protocoller», varit kantad än av »goda och grundeliga insikter», än av vad han kallar »vantro och enfaldighet.»'^' Exempel i Rudolf Thunander 1988 s 33 f. 6.11.1686 H. Se nedan kapitel IV Hovrättens domar. Jac.Ax. Lindblom 1803, utgivare av Johan Odencrantz: »Öfver Herrar och Män inom Kongl. Göta Hofrätt.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=