51 Hovrätten hade ersatt tillfälligt sammansatta ambulerande kungliga domstolar och blivit en permanent sådan, till en början stadigt placerad på Stockholms slott. Det var en rationell och resolut nyordning som innebar slutet på oordnade förhållanden och början till en modern rättskipning. Centralmakten hade tagit ett fast grepp omdenna rättskipning, ett grepp som ytterligare stärktes genomtillskapandet av de senare hovrätterna i Abo, Dorpat och Jönköping. Systemet meciförde domstolens distansering från städer och härader, dels rent geografiskt, dels genom principerna för brottmålens behandling. Motiven för denna ordning har sannolikt varit rent praktiska och rationella, men frågan man ändå kan fundera över är om det möjligen funnits andra motiv, t o m om kanske distansen var medvetet skapad. Frågan ställs i anslutning till nyare forskning, som påvisat tendenser hos makthavande grupper i hela Västeuropa att alltifrån senmedeltiden dra sig undan det mera enhetliga kulturella liv, som delades av alla. Det gällde då inte bara ett rent fysiskt tillbakadragande till privata sfärer utan också ett avståndstagande från de många människornas beteenden, bl a från deras språk.""* Skulle då själva inrättandet av hovrätterna och deras sätt att behandla de underställda brottmålen möjligen kunna ses som ett sådant medvetet undandragande från de direkta relationerna med vanligt folk och inordnas i detta mönster? Det är inte troligt. Även om distansen var påtaglig tillkom hovrätterna av långt mindre sofistikerade motiv och organiserades efter en i själva verket självklar modell. En distans skapades emellertid på ett annat plan än det rent fysiska, nämligen genom det språk som juristerna i hovrätten utvecklade och som så småningom också domarna i underrätterna tillägnade sig.^^ Det hängde samman med latinets dominerande roll i all utbildning och innebar att man avlägsnade sig från bondenämndernas och de gamla lagarnas och lagläsarnas språk och blanciade upp sitt eget med ett ökande antal latinska ord och facktermer. Karl XI tillrättavisade 1683 hovrätten för att den »det latinske språket uti oträngde mål anförer» juristspråket var under alla förhållanden sedan länge på väg och lämnade en klyfta mellan vanligt folk och de representanter för den bildade eliten, som verkade mom rättsväsendet. Det innebar ett avståndstagande från bondesamhällets språk, i förlängningen också från dess värderingar och beteenden. Bönder talade på bönders vis, lärde män på latm. I domstolarna approberade man, considererade och praesumerade; mängder av sådana termer introducerades, ofta »uti oträngde mål.» Man stämde t ex inte längre sin motpart till tinget utan »citerade» honom och när han sedan inställde sig »comparerade» han. En inlaga ingavs inte utan »insmueracies» och den som ville ha uppskov bad om »dilation.» När det gällde blandningen av svenskan med latin hade man f ö högt föredöme. I de kungliga förordningarna t ex var ’■* Peter Burke 1983 s 302 t. Se också Bengt Sandin 1986 ocli Fva Österberg 1991 s .S8. Bengt Ankarlott 1983 s 130 t. Sebmedeman s 836.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=