49 närmare examen. Det var bl a 20 mördare och mordbrännare, 28 barnamörderskor, 15 rånare och rövare, 3 falskmyntare, 16 som begått grov incest, ett 80-tal dråpare etc. Det var dömda från Skåne i söder till Värmland i norr, från Bohuslän i väster till Öland i öster.Att varje år transportera mer än 50 sådana förbrytare till Jönköping och låta dem »i egen person» förhöras inför hovrätten skulle alltså ha varit ett sätt att göra bedömningen av brottmålen säkrare. Över sådana resurser förfogade emellertid inte rättsväsendet. Ändå avsatte idén resultat. Det finns exempel på hur hovrätten redan följande år och sedan under 1690-talet inte längre nöjde sig med bara papper som underlag när de underställda brottmålen behandlades, utan också kallade dödsdömda att inställa sig »i person» för förhör. Det gällde t ex ett fall av dubbelt hor i Vista härad, där en part bekände men en nekade. Hovrätten lät föra dem till Jönköping och »sökte efter fångarnas mkallande med åtskillige motiver och förmaningar bringa gifte soldaten Jöns Johansson till bekännelse» I ett annat besvärligt mål från Norra Vedbo lät man »kalla barnamörderskan Elsa Månsdotter för sig och henne till oförfalskad bekännelse förmana.» I ett fall av incest med sonhustru från Växjö hade hovrätten »låtit bemälte personer komma inför sig» och assessorerna fick då bevittna upprörda scener innan de kunde gå till resolution: »Måns föll på knä med upplyftade händer och bedyrade intet haft med Lisbet att göra» varpå Lisbet »med gråtande tårar» bekände sina beskyllningar vara falska. I ett annat incestmål slutligen, där beskyllningar, förnekanden, hotelser och återtagna bekännelser avlöste varandra, utvecklades faktiskt hovrättens behandling av målet till en regelrätt rannsakning. Man lät föra fångarna från Gränna till Jönköping »att examineras var för sig» och sedan kallade man in tre vittnen för förhör. Resultatet av hovrättens mödor blev också att nya omständigheter och därmed sanningen så småningom kom fram.^“ Detta liksomde övriga exemplen illustrerar att brister förekomi det underlag hovrätten fick på sitt bord i formav papper och att farhågorna för att avgörande omständigheter kunde vara utelämnade inte var ogrundade. Att hovrätten på detta sätt lät anklagade personligen komma inför rätta var en förändring i dess sätt att behandla de underställda brottmålen. Även omdet skedde relativt sällan och även om det handlade om brottslingar som i alla fall satt på Jönköpings slott eller befann sig mom någorlunda rimligt resavstånd därifrån, så innebar det ändå en väsentlig förändring. Motivet bakomkungens brev och hovrättens åtgärder var i första hand omsorg om att »rättvisan må hava sin säkra gång, i synnerhet i mål somröra människoblod.» Det finns ingen anledning att ifrågasätta sådana uttalanden; man hade den avsikt som man sade sig ha. När hovrätten då och då tog steget att kalla dömda att inställa sig personligen, innebar det förutomett säkrare underlag en kontroll av underrätten, somgick längre än omman nöjt sig med att t ex förordna om ny rättegång. GH Brottmålsprotokoll 1695-1700 rej;istret (vol A 11:3). 26.3.1688, 17.12.1700, 13.10.1699, 19.10.1696 respektive 25.1 1.1698.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=