48 skriftligt eller muntligt, inte alltid var fullständigt. Det var just detta som var hovrättens problemnär ett underställt brottmål skulle avgöras, i synnerhet som det så ofta »gick livet an.» Man var hänvisad till papper och till att lita på vad dessa papper meddelade. Bristerna kunde somlagkommissionen påpekat rättas till, men bara omde var uppenbara. Ett frågetecken kunde trots allt alltid dröja sig kvar: hade allt kommit med i handlingarna, allt som talade för eller emot den brottslige eller som »litet eller allsintet» kunde hjälpa honom? Hade allt verkligen vägts in när man dömde till döden, förvisade ur landet eller benådade? I en skrivelse till hovrätten 1687 beskrev Karl XI situationen i träffande ordalag. Rannsakningarna från underrätterna var ofta »lama och ofullkomliga», men ändå var det på dessa somhovrätten »som Vår överste domhavande måste stödja och grunda Edra domar och resolutioner utan att själva hava lägenhet och tillfälle att examinera och förhöra de angivne och dömde missgärningsmännen i egen person, varav ofta händer att I, rannsakningarnas ofullkomlighet förmärkandes, bliva föranlåtne att remittera ärendet till ny rannsakning eller till vidare uteglömde omständigheters utletande.» Det var just så det var: ingen missgärningsman komi egen person inför hovrätten. Kungen, som var »bekymrad att rättvisan i alla mål må hava sin säkra gång, i synnerhet i mål som människoblod röra», fortsatte med att be hovrätten om synpunkter på en hans »nådiga och hälsosamma intention,» nämligen att »bane- och missgärningsmän i person själva hos Eder komme till att examineras och förhöras innan I Eder förklaring och resolution över underrätternas rannsakningar och domar utfärda.» Det var ingen förordning omatt det skulle bli sådana examinationer i fortsättningen, men det var en uttalad målsättning. Det var kungens vilja och befallning, att hovrätten skulle överlägga om »hur och på vad sätt man skall kunna de dömde allra bäst och bekvämligast personligen inför Eder till vidare och närmare examen och förhör framskaffa.»^° Det var en radikal idé, somi grunden skulle ha förändrat hovrättens arbete med de underställda brottmålen om den genomförts konsekvent. För detta fanns det emellertid hinder, inte minst av praktisk natur, vilket kungen f ö också påpekade: ». . . några hinder kunna möta särdeles därigenomatt missgärningsmännen skola från vida avlägsna orter till lands eller vatten beledsagas och föras.» En uppfattning om vad det skulle inneburit, om kungens intention upphöjts till förordning kan man få genomatt ta några exempel från listan över underställda mål under åren 1695—1700. Det rörde sig omsammanlagt över 600 mål från hela jurisdiktionsområdet, av vilka åtminstone hälften gällde verkliga »bane- och missgärningsmän», vilka det funnits anledning att »framskaffa» för GHarkiv: KBR i civila mål m m 1685-1687 7 dec 1687 (vol EIAB:6).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=