41 dö både horkarlen och horkånan, därför att han med sin nästas hustru hor bedrivit haver.» Exemplet återger ett fall av enfalt hor, ett av tidens vanligaste sedlighetsbrott och en typ av mål sombåde hovrätt och underrätt under tiden före 1653 expedierade närmast rutinmässigt. Exemplet klargör emellertid vilka uppgifter som hovrätten i princip alltid förfogade över när den skulle fälla sin dom, antingen det gällde ett enkelt mäl som detta eller länga och komplicerade brottmål. Av underlaget framgick brottets art och vilka de inblandade personerna var, omständigheterna i målet och underrättens dom. När samtliga mäl frän Kronobergs län denna den 11 september var avslutade och domarna fällda noterades helt kort i hovrättens protokoll: »Resolverades Criminalia frän Cronobergs län.» De brottslingar, som hovrättsledamöterna dömde, utgjorde en brokig skara av drängar och pigor, bönder och soldater, driftekonor och knekthustrur, och hovrätten i funktion måste bilda sig en uppfattning omdem alla och definiera deras brott. Men i de underställda målen företog hovrätten ingen ny rannsakning, de uppgifter man hade om dessa människor var bara de namn och omständigheter som underrätten skriftligen levererat. I hovrätten stod ingen brottsling öga mot öga med sina domare, utan framträdde där bara som ett namn pä det papper som underrätten skickat in. Det fanns heller inte som i tingshus och rådstugor någon publik, somkunde göra sig hörd med rop pä att »en sädan ogärningsman mä tagas av vägen» eller någon närstående som med »gråtande tårar» bad om nåd för den anklagade. Ingen assessor säg med egna ögon den han dömde, hörde honominte med egna öron bekänna eller förneka. Den kommunikation somförekomi hovrättens slutna rum, när ett underställt brottmål behandlades var samtalet mellan rättens män. De fällde sin dom pä grundval av skrivna dokument och utan att ha sett eller hört den dömde. De fä tillfällen, när andra regler gällde var när en adelsman åberopade sitt privilegium att i brottmål bli rannsakad i hovrätten som första instans och dä personligen uppträdde inför assessorerna.'*^ När Göta Hovrätt inrättades motiverades detta bl a med att rättegängssaker blivit eftersatta och tomfått läggas ner av »undersåtar somi Göta land bygga och bo för de länge resor och store expenser somde till sädana sakers utförande vid Vär konungslige hovrätt här i Stockholm göra och utstå måste.»"*® Men också här tycks de »rättegängssaker» man tänkt pä ha varit de civila målen. I sädana mäl uppträdde parterna personligen i hovrätten och med en lokalisering till Jönköping blev sädan personlig inställelse underlättad för mänga. I brottmålen däremot förändrades ingenting genom att hovrätten geografiskt kom närmare »undersåtarna i Göta land.» Oavsett avståndet förblev den dömda människan i det underställda brottmålet ett namn pä ett papper. Göran Inger 1983 s 64. Ett brottmål, där flera åtalade uppträdde personligen inför hovrätten var målet mot Gustaf Adolf Skytte. Se nedan kapitel V Hovrätten och Kungl Maj:t. Schmedeman s 220.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=