II. Hovrätten dömer »En granskande läsare av Kongl Hofrättens Protocoller för äldre tider skall med förundran där möta en blandning än av goda och grundeliga insikter, än av vantro och enfaldighet hos de dömande.» (Jac.Ax. Lindblom 1803, utgivare av Johan Odencrantz’ matrikel över »Herrar och Män inomKongl. Göta Hofrätt»)' De kapitel i avhandlingen som här följer beskriver i detalj hur Göta Hovrätt konkret fungerade och agerade som domstol i brottmål under 1600-talet. Någon systematisk undersökning med sådant syfte har hittills inte gjorts; som nämndes ovan berör Gunnar Bendz, Sture Petrén och Stig Jägerskiöld brottmålen summariskt och översiktligt i sina framställningar av Göta respektive Svea Hovrätters historia. Sammanställningar av antalet åtalade i de brottmål, som underställdes från Östergötlands län redovisas av Jan Sundin, dock utan att själva resolutionerna konsulterats.’ Somdomstol hade hovrätten fyra uppgifter: 1. att genom underställning pröva underrätternas utslag i grövre brottmål, i regel dödsdomar, sominnan de verkställdes skulle prövas i hovrätten. 2. att pröva mål, i huvudsak tvistemål, som genomvad kommit från lagmanseller rådhusrätt, såvida tvisten gällde ett värde av minst 50 daler, 3. att som första instans döma i mål som gällde majestätsbrott (hädelse mot Gud, förgripelse mot konungen, högförräderi) och i mål mot adelsmän i såväl civila mål sombrottmål (forumprivilegiatum) samt 4. att pröva klagomål från personer, som ansåg att fel begåtts i rättegången, eller somdet hette »kan bevisa att rätten haver vordet demförnekad.»^ I vilken omfattning var och en av dessa uppgifter sysselsatte hovrätten som domstol är hittills inte undersökt, men det är närmast självklart att det var de vid punkterna 1 och 2 angivna uppgifterna somdominerade dess arbete, dvs att döma i brottmål och i civilmål. Inte heller proportionerna mellan antalet civil- ' Johan Odencrantz 1803. Odencrantz var född 1737 och assessor i Göta Hovrätt från år 1773 till sin död 1803. ’ Gunnar Bendz 1935 s 113 ff och Stig Jägerskiöld 1964 s 262 ff. Jan Sundin 1992 s 40 ff och 169 ff. ■’ Schmedeman s 156. Se även Göran Inger 1983 s 113 samt utförligt omde vid punkterna 3 och 4 nämnda uppgifterna i Gunnar Bendz 1935 s 102 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=