14 nade kvar hos underrätterna och överlämnades till landshövdingarna. Ett brott som t ex barnamord utgjorde på 1660-talet 8 % av samtliga underställda brottmål vid rikets alla hovrätter;^^ omlandshövdingarna följt ordinantians bokstav att omedelbart »låta rätta» över denna »missgärning» skulle avrättningen redan varit verkställd i majoriteten av dessa mål, när de nådde hovrätten. Deras antal begränsades emellertid genomatt kraven var stora: brottet skulle vara »uppenbart» utan varje oklar omständighet och frivillig bekännelse måste föreligga. I förhållande till alla stölder, sedlighetsbrott, våldsbrott etc var punkt 17-målen inte många och framstår snarare somundantag. Emellertid kom praxis att avvika från föreskrifterna så länge dessa gällde. Redan under decenniet 1635—1644 kan flera fall noteras, då både frivilligt bekänt kätteri och barnamord underställdes hovrätten för slutligt avgörande trots att straffet kunnat exekveras utan sådan underställning.^^ Dessa mål var alltså fortfarande inte avgjorda när de kom till hovrätten; där hade man alltjämt frågan om liv eller död i sin hand. I materialet finns sålunda flera exempel på sådana fall, men också på fall, där avrättningen redan skett och där det för hovrätten bara återstod att pröva lagligheten i själva domen. Praxis var sålunda vacklande, i synnerhet i början av Göta Hovrätts verksamhet, men sedan torde underställning före exekution ha skett i ökad omfattning av punkt 17-målen. I ett kungligt brev 4 november 1651 blev underrätternas skyldighet att underställa utvidgad; där inskärptes att fall »som angå livet» skulle refereras till hovrätten innan exekution fick ske. Några typer av mål räknades upp, bl a förgörning, vidskepelse och fångars bortsläppande, sedan mera allmänt »andra grova missgärningar» och »högmålssaker.»^* I instruktion för landshövdingarna 1687 sattes sedan bestämmelserna i punkt 17 slutligen helt ur kraft: »Ehuruväl rättegångsordinantian honom (=landshövdingen) tillåter uti några mål straxt och utan uppskov efter undfången domatt exekvera låta, så befinner Kongl May:t likväl gott härefter förordna att alla mål skola komma under hovrättens utslag förrän någon exekution anställes.»^’’ Ordinantians punkt 17 innebar sålunda inskränkningar i hovrättens ställning som högsta instans i livssaker. Inskränkningarna torde ha haft betydelse framför allt under hovrättens första decennium; att utifrån hovrättens handlingar ge ett kvantitativt mått på deras omfattning är emellertid svårt utan närmare undersökning av underrätternas domböcker. En preliminär och översiktlig genomgång av 25 mål rörande kätteri, mord och barnamord från perioden 1635-1644 tyder emellertid på att avrättning skett i en tredjedel av fallen utan Se nedan kap IV Hovrättens domar, avsnittet ombarnamord. Rudolf Thunander 1989 s 20. Samma iakttagelser av praxis redovisar Jonas Liliequist 1992 s 253 ff. Petter Abrahamsson 1726 s 670. Schmedeman s 1100.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=