10 och tillsyn av samtliga underrätter. Dess organisation och verksamhet styrdes av två grundläggande dokument, rättegångsordinantian 1614 och rättegångsprocessen 1615, där också uppgifterna att övervaka underrätternas verksamhet preciserades.^^ Denna första hovrätt och de tre senare inrättade hovrätterna utgjorde alltså den förvaltning som tillsammans med underrätterna skulle tillämpa lagen. De befann sig på skilda nivåer på den hierarkiska stegen, hovrätterna var överordnade underrätterna och hovrätten var underordnad Kungl Maj:t. Dess karaktär av mellaninstans blev tydlig, dels genomatt ett nytt rättsmedel (beneficium revisionis) skapades så att en missnöjd part i ett civilmål kunde föra sitt ärende vidare från hovrätten till kungen, dels genom att Svea Hovrätt följdes av de tre systerhovrätterna i Åbo, Dorpat och Jönköping. I de grundläggande dokumenten styrdes hovrättens verksamhet med regler för organisation och former, antal ledamöter, sessionstider, förfarande vid omröstning etc. Hovrättens befogenheter i förhållande till Kungl Maj:t reglerades också i fråga om de två huvudtyper av mål, som man som domstol hade att befatta sig med, civilmål och brottmål. Av särskilt intresse för avhandlingen är att styrning och kontroll fungerade på olika sätt i olika typer av mål. I ett civilmål fanns genom det nämnda rättsmedlet beneficium revisionis en möjlighet för en part som var missnöjd med hovrättens dom, att föra målet vidare. Det var visserligen ingen rättighet, somutan vidare kunde utnyttjas, utan berodde i varje enskilt fall på den kungliga nåden och kostade dessutom 200 daler i s k revisionspenningar. Det innebar i regel heller ingen ny rättegång inför Kungl Maj:t, utan endast som det hette »avdömde acters överseende», men det utgjorde ändå en inbyggd möjlighet till kontroll av hovrättens dom. Man kan alltså säga, att hovrättens lagtillämpning i civila mål kontrollerades genom att missnöjda parter lät höra av sig till Kungl Maj:t genom ansökan om revision. Då kunde hovrättens tillämpning gillas eller korrigeras, men så länge inga sådana ansökningar komin, lämnade man hovrätten i fred för ingripanden. Det var en typ av passiv kontroll, sominnebar s k institutionaliserad feed-back, dvs initiativet togs av någon annan (den förlorande parten) och inte av den egentlige kontrollutövaren (Kungl Maj:t) och riktades mot handläggningen i förvaltningen (hovrätten).^'* I princip stod en väg öppen uppåt i de civila målen. När dessa avdömdes i hovrätten var man medveten om att den dom man fällt inte nödvändigtvis var den slutgiltiga. Det visste man däremot när brottmålen avdömdes. Antingen avgjordes målet direkt eller också överlämnades sista ordet till Kungl Maj:t av hovrätten. Det kunde emellertid ingen av de inblandade i målet göra. Det kunde bara hovrätten. I brottmålen var förhållandet sålunda annorlunda. Kärnpunkten i de styrande dokumenten var att kungen där förbehöll sig avgörandet i s k livssaker, i prinBåda dokumenten tryckta hos Schmedeman på s 133 ff respektive 143 ff. Omdenna utveckling se nedan kap Hovrätten och Kungl Maj:t. Lennart Lundquist 1971 s 103.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=