173 fall skenbart långsökta motiveringar. Var skälet till att man sökte och vägde in dem i domen en följd av assessorernas ökande professionalism och därmed ökande benägenhet för juridiska spetsfundigheter och sofistikerade resonemang? Ville man demonstrera hur enastående fingradig skalan var på den guldvåg, där brotten och straffen vägdes och därmed legitimera sin professions kompetens och status? Eller sökte man helt enkelt utifrån en human människosyn efter alla möjligheter att slippa det svåra att »döma enom från livet»? Var det kanske när allt kom omkring samvetena, som inför »mera blods utgjutande» höjde rösten? Genomgången av hovrättens domar leder inte fram till helt entydiga svar. 1690-talets uppsättning av assessorer utdömde 70 % färre dödsstraff än deras kollegor 60 år tidigare. Möjligen ansåg de att en dödsdomi underrätten var avskräckande nog och att ett hot om dödsstraff fungerade lika effektivt till sky och varnagel somett verkligen verkställt. Deras milda bedömningar var i varje fall inte genomgående och konsekventa, utan växlade beroende på vilka brott och vilka brottslingar de dömde. När de t ex fastställde periodens 48 dödsdomar gällde fyra av dessa sedlighetsbrott, tre gällde stöldbrott och en gudsförsmädande. Men 40 gällde våldsbrott; mildheten var sålunda avsevärt mycket större mot tjuvar och sedlighetsförbrytare än mot mördare, barnamörderskor och dråpare. Där tog gammaltestamentliga grymma krav på liv för liv överhanden, och nödvändigheten att bli kvitt en oförbätterlig våldsbrottsling och därmed upprätthålla lag och ordning tedde sig tvingande. »Sveriges lag och den allmänna säkerheten tillåter icke blodsutgjutelse ohämnad» skrev man sålunda utan all mildhet i sin dödsdomöver en dråpare. Det utesluter emellertid inte att medkänsla och respekt för människoliv gjorde sig gällande; trots allt kunde som tabell 20 visar 11 barnamörderskor och 14 viljadråpare benådas. I inledningen till det skede som kallats »upplysningens och det kritiska förnuftets» kunde lagens ideliga krav på »döden dö» te sig orimliga och de som ledde lagtillämpningen värja sig mot att döma till »mera blods utgjutande.» Det fanns andra sätt än galge och bödelsyxa för att markera överhetens och bondesamhällets avståndstagande från den som grovt förbrutit sig mot dess lagar och normer, markeringar som i och för sig rymde mycken grymhet, t ex hårda och förnedrande kroppsstraff, men ändå inte den yttersta och oåterkalleliga konsekvens somdödsstraffet innebar. Utifrån det faktum att användningen av detta straff minskade med 70 % under en tidrymd av 60 år och att det var hovrätten som i 94 % av fallen avgjorde frågan omde dömdas liv eller död, kan ändå konstateras, att en humanisering av straffrätten pågick under hovrättens ledning. Tecknen på ett förnuftsmässigt avståndstagande från det yttersta straffet är otvetydiga. Utvecklingen bröts visserligen när hovrättens frihet att arbitrera inskränktes och under de år då Karl XII avgjorde de refererade målen. Då vann grymheten i formav döds4.5.1694 G. 305 305
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=