171 »Det är en svår sak att döma enomfrån livet» yttrade Axel Oxenstierna, när en refererad dödsdom behandlades i rådet. Man måste noga skärskåda alla omständigheterna i ett mål, framhöll han, nöjde man sig med att bara observera lagar och resolutioner efter bokstaven, då vore det »lätt att sitta i hovrätten».“^*^ Att hovrätten allt oftare valde nåden i stället för döden skedde jämsides med att detta skärskådande av omständigheter med åren blev allt mer omsorgsfullt. Hovrättens kompetens att bedöma sådana omständigheter ökade genombättre utbildning och längre erfarenhet, en kompetens som i varje fall på papperet var större på 1690- än på 1630-talet. En ökad benägenhet att söka efter dessa omständigheter och lyfta fram demtill skärskådan, inte minst sådana som »straffet kunna lindra», kan också konstateras; i avsnittet Hovrätten och lagen ovan har många exempel på detta anförts liksom i detta kapitel i samband med genomgången av domarna i olika typer av brott. Ungdom, fattigdom, oförstånd eller fåkunnighet var genomgående skäl för benådning, ofta hänvisades till trogen tjänst hos kronan, ibland också till att vederbörande »inte vetat» och inte haft »fullständig kunskap,» men framför allt till att bättring kunde förmodas. När dödsdomar föll »considererades circumstantier» av rakt motsatt slag, av vilka slutsatserna drogs att synden var grov, handlingen omänsklig och brottslingen en niding. I vilken riktningomständigheterna än pekade, ju mer man vände och vred på dem, ju tydligare blev man medveten omsanningen i rikskanslerns ord att det var »en svår sak att döma enomfrån livet.» Hovrättens handlande återspeglar ett typiskt drag i tidens rättskipning. Eva Österberg har för underrätternas del och med underlag från ett något tidigare skede beskrivit det som en kombination av »grymhet och realistisk mildhet». Domen var obarmhärtig och metoderna grymma när en grov och hopplöst oförbätterlig brottsling genom avrättning definitivt avlägsnades ur alla mänskliga sammanhang, men den var mild, när en realistisk bedömning indikerade hopp omatt en benådad inte skulle upprepa sitt brott utan kunna återintegreras i samhället. I denna kombination av grymhet och mildhet kan de korsande budskapen från den ideologiska nivån åter skönjas: det ena med gammaltestamentliga förtecken att »utplåna» syndaren och låta honomdöden dö, det andra med nytestamentliga, att förlåta och »kristeligen» benåda. Emellertid förblev relationen mellan den grymhet och den mildhet, som tillämpades i hovrätten, inte oförändrad under 1600-talet; grymheten avtog och mildheten tilltog, vilket kan avläsas i det stadigt minskande antalet dödsdomar, som hovrätten fastställde. Som nämnts minskade detta antal under 60 år från 160 till 48 eller med 70 %, och frågan återkommer, vad som låg bakom denna utveckling. Det är som sagt inte troligt att det var ambitioner att spara människoliv för att förbättra tillgången på arbetskraft eller för att öka kronans intäkter, som påverkade hovrättens tilltagande mildhet på något avgörande sätt. Andra krafter var verksamma. SRP 1936 s 622. Eva Osterberg/Dag Lindström 1988 s 34 f. Se ovan avsnittet Hovrätten och lagen. 299 298
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=