167 terna upphörde att i fortsättningen döma till döden för de flesta av de brott för vilka Appendix och Tjuvabalken föreskrev dödsstraff. Trots denna omfattande leuteration blev ändå antalet fastställda dödsdomar under denna period så stort som 160. Alla dessa verkställdes av olika skäl aldrig, ett 30-tal dödsdömda befann sig som det hette »på frie fötter» när domen över dem föll. Om ytterligare några dödsdömda finns notiser, att de efter några år i biltoghet blivit benådade. Några rapporter från landshövdingarna om verkställda exekutioner under detta decennium har inte påträffats i arkivet, varför man får nöja sig med antaganden om hur många dessa var; ett rimligt sådant är att omkring 120 eller tre fjärdedelar av dödsdomarna exekverades. Leuterationen och alla de upphävda dödsdomarna kan alltså inte dölja ett straffsystem, enligt vilket det varje månad under tioårsperioden 1635—1644 avrättades i genomsnitt en människa någonstans på Smålands och Ölands rättareplatser och galgbackar. Trots att »döden dö» i Appendix och »galge och gren» i Tjuvabalken i långa stycken hade satts ur spel karakteriserades ändå straffsystemet av en omfattande användning av dödsstraffet. Genomgången av Göta Hovrätts domar visar hur användningen av dödsstraffet från detta utgångsläge sedan stadigt minskade. Under perioden 1655— 1664 upphävdes sålunda 104 av underrätternas dödsdomar medan 72 fastställdes, och under den sista undersökningsperioden 1681—1699 hade de av hovrätten fastställda dödsdomarnas antal gått ner till 48. Förändringen är slående: under de 60 åren mellan 1630-tal och 1690-tal minskade hovrättens bruk av dödsstraffet från 160 via 72 till 48. I stället för en månad var det nu tre mellan de tillfällen, då stupstock och galge kom till användning i småländska och öländska bygder. Det var i och för sig ofta nog, men en tydlig utveckling mot allt färre dödsstraff var i gång, i varje fall i den mån hovrätten kunde bestämma. Allra tydligast var tendensen vid sedlighets- och stöldbrott, medan användningen av dödsstraff för våldsbrott inte minskade i samma omfattning. När hovrätten prövade en dödsdom hade den i princip tre alternativ: att fastställa, att upphäva eller att referera målet till Kungl Maj:t. Vilka alternativ man valde har framgått av siffrorna, som visat dels att hovrätten ensam avgjorde de dödsdömdas öde i det övervägande flertalet fall (94 %), dels att hovrätten i valet mellan liv och död för de dömda oftast valde livet och upphävde dödsdomarna (77 % av fallen). Av de underställda dödsdomarna refererades emellertid 80 till Kungl Maj:t och hur utgången i dessa mål blev redovisas i tabell 23. Den förändring i hovrättens ställning i förhållande till Kungl Maj:t som inträdde under 1690-talet medförde att ett stort antal dödsdomar refererades. Det innebar att hovrätten inte lika fritt somtidigare kunde avgöra frågan omliv eller död, utan i 61 fall överlämnade detta till Kungl Maj:t. 15 av dessa mål kom tillbaka utan något ställningstagande från Kungl Maj:t och hovrätten gavs fria I avsnittet Hovrätten och lagen ovan beskrivs utvecklingen och i avsnittet Lagläsarna och allmogens respekt nedan behandlas förhållandet ur underrätternas perspektiv. 285
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=