151 Smålands gräns mot Skåne, Blekinge och Halland också utgjorde riksgräns mot Danmark var möjligheterna goda för en biltog dråpare att hålla sig undan tillräckligt länge för att kunna påräkna benådning och därmed återvända till en normal tillvaro igen. Några kom aldrig tillbaka, några fångades in av målsägande eller profoss, men säkra siffror omhur många av de 44 dödsdömda som verkligen avrättades finns inte. Säkert är bara att antalet avrättade var mindre än antalet dödsdömda. Som framgår av tabell 17 ovan minskade antalet underställda s k viljadråp under tiden från den tidiga undersökningsperioden till de senare. Sifferserien 87—73—34 anger förändringen för Smålands och Ölands del. Samma utveckling skedde i Östergötland. Som Jan Sundin visat minskade antalet underställda dråp från detta län dramatiskt under de 60 åren mellan perioden 1635—1644 och perioden 1695—1704 eller från 73 till 27Ensådan förändring av den grova våldsbrottsligheten mellan mitten av 1600-talet och mitten av 1700-talet är f ö klarlagd av forskningen, vilket Eva Österberg visat i en översikt över kriminalitetens utveckling från medeltid till nutid, där hon också diskuterar denna förändrings samband med en pågående civilisationsprocess och med utbyggnaden av de sociala kontrollsystemen. En intressant fråga är då omnågra variationer också i hovrättens behandling av de underställda dråpmålen kan iakttas och om tillämpningen av lagen förändrades i något avseende. I absoluta tal sjönk de fastställda dödsdomarna i takten 55—27—17, men i procent av de underställda inte lika mycket. I detta hänseende är det siffrorna för perioden 1655 — 1664 som skulle kunna tyda på en förändring i hovrättens bedömning av dråpen. Denna period är nämligen den enda av de undersökta, under vilken hovrätten upphävde fler dödsdomar för dråp än den fastställde (29 av 56) och också den period, då underrätterna oftare än under någon av de övriga underställde dråpmål utan att döma dråparen till döden (17 fall). När hovrättens behandling av brott som stölder och barnamord granskades kunde under denna period en tendens iakttas till en mildare och i förhållande till lagar och förordningar friare bedömning än tidigare^^’ och frågan blir då omde nämnda siffrorna skulle kunna tyda på att detta också gäller bedömningen av mål rörande dråp. I grunden hade bondesamhället inte mycket till övers för dråparen, han skulle enligt Sveriges lag »giva liv för liv» och »döden dö» enligt Guds. Men i målen rörande dråp tillkom en omständighet som inte var lika framträdande vid andra brott, nämligen målsägandens rätt. När denne somi några av de ovan nämnda målen krävde liv för liv och hovrätten fastställde dödsdomen, innebar detta att rättsmaskineriet samtidigt med sin egen bestraffning utförde ett slags ställförträdande blodshämnd. Men ännu oftare bad målsäganden för dråparens Jan Sundin 1992 s 47. Eva Österberg 1991a s 72 ff. Se ovan vid stöldbrotten och barnamorden. 238 238
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=