150 överdådighet och vällust» och liknande, motiveringar somegentligen utgjorde upprepningar av de i lagen angivna rekvisiten. Det var den enligt lagen avgörande förutsättningen för dödsdomen, att »gärningen var gjord med lust och utan all livsfara».’*^ Man fann att dråparen dräpt av »gammal avund och träta» eller av »arghet och ondska» och domen för ett sådant viljadråp kunde bara bli en: utan uppskov justificeras. Det var inte tal om att dela skulden till det skedda, den bars av dråparen och av honomensam. Han beskrevs som arg och mordisk och som en som genom sitt dåd »låtit påskina sitt hämndgiriga hjärta»; detta kunde ytterligare understrykas genom att bland domskälen också nämna de inslag av grymhet och råhet som framgått av rannsakningarna, t ex att dråparen — »omänskeligen slagit när han omkull låg» — »har tyrannligen mordisko slagit först sin egen kniv sönder, sedan tagit den dräptes kniv och därmed tu slag givit» — »givit slag när Jöns satt på marken» I Dråpamålsbalken angavs emellertid ytterligare en förutsättning för att dödsdomen över en dråpare skulle kunna fullföljas, nämligen att han »blev gripen på färsk gärning vid liket eller på flyende fot samma dag och dygn.» Av de 99 dödsdömda dråparna kom44 på lejd till tinget och gick efter domen tillbaka till en tillvaro som i varje fall tills vidare var utomräckhåll för profoss och skarprättare. Hovrättens domöver dessa 44 innebar sålunda att dödsdomen fastställdes, vidare att de när lejden var ute skulle »med flit efterslås och fångas» och sedan utan uppskov avrättas. Om detta infångande skulle misslyckas, skulle dråparen på nästa ting »lysas biltog och fågelfri över allt Sveriges rike.»'^~ Hur många av de 44 dråpare, som kom till tinget på lejd, fick sin dödsdom men sedan undgick att avrättas är emellertid en öppen fråga. Det fanns en praxis utvecklad, enligt vilken Kungl Maj:t upphävde sådana dråpares dödsdomar omderas biltoghet varat i tre år eller mer. Då kunde de »för sin långlige flykts skull» bli benådade.Så skedde också med ett antal av de nämnda 44 dråparna, tommed den dråpare som enligt hovrättens resolution »tyranneligen mordisko den dräpne slagit». När han fick sin benådning hade han varit biltog i fyra år och »i sin flykt ingen oförättat».’^"^ Det finns noteringar om att ytterligare ett 10-tal biltoga dråpare benådats men också om att några infångats och avrättats, »nu gripen» och »gripen av fogden Holmbäck-Wessén 1962 s 222. 2.11.1643 F resp 27.11.1661 G. 21.10.1637 F, 18.6.1636 G resp 4.5.1694 G. 29.3.1664 G m fl. Betr ordet »biltog» se Flolmbäck-Wessén 1962 s 207 not 64 och betr innebörden Gustav Olin 1934 s 809 och ovan kap III Flovrätten och straffen, avsnittet Förvisningsstraff. Schmedeman s 221. 13.5.1640 G. GFI arkiv; KBR i kriminalmål 1636—1674 (vol EIAC; 1). 8.12.1681 F, 12.4.1687 m fl. Under de år då ».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=