135 ett fall brann »sex hus med nio rum» ner, i ett annat »både lada och mangård» Inga människor omkom i bränderna, däremot husdjur. Alla bekände och alla dömdes och avrättades. Jan Sundin påpekar att mordbränder ofta begåtts av tjänstefolk och riktats mot husbonden och därmed ägt rum i ett sammanhang av social spänning. Man kan instämma i hans synpunkt, att brottet därför vore »värd en egen historisk undersökning.»'^* Barnamord var också ett kvinnligt brott. I princip var det ett mord, ett dödande av ett försvarslöst offer, men ett brott av speciell karaktär. Det begicks oftast av en ogift kvinna, som dolt ett oönskat havandeskap, fött sitt barn i hemlighet och dödat det. Villkoren för ogifta mödrar och oäkta barn var inte alltid gynnsamma i 1600-talets bondesamhälle, där deras möjligheter till försörjning och utsikterna till giftermål begränsades genom barn som avlats utanför den äkta sängen. Föregicks havandeskapet av en förbindelse med en gift man blev kvinnans villkor ytterligare försämrade: hon dömdes till böter eller risslitning vid tinget, hon stämplades av omgivningen somhora, hon förvisades frän hembygden och hon fördömdes av kyrkan. Den typiska barnamörderskan var därför en ensam ogift mor, som för att undgå sådan vanära och social katastrof inte sett någon annan utväg än att i hemlighet föda och döda sitt barn. Men hur hjärtskärande och ömmande omständigheterna än må ha varit sä innebar handlingen ändå ett mord och dessutom ett mord pä nära anhörig, vilket var ett högmälsbrott och inte kunde sonas med annat än döden. Under 1700-talet blev brottet sä vanligt att det betecknats som ett av »tidens dominerande kriminalpolitiska problem».'^' Mål rörande barnamord var emellertid redan under 1600-talet relativt vanliga'^’ och behandlingen av dem ofta förbunden med svära avväganden och bedömningar. Omfattningen och antalet dödsdomar framgår av tabell 15. Domstolarnas svårigheter bestod i att bevisa brottet, dä inga klara och uppenbara omständigheter förelåg eller dä vederbörande förnekade brottet. Det låg i brottets natur att vittnen ofta saknades, havandeskapet hade dolts och födseln 23.9.1635 G respektive 11.5.1639 H. Jan Sundin 1992 s 45. För en sådan undersökning erbjuder hovrättens brottmålsresolutioner en genväg. Se ovan kap 1 Hovrätten i tiden. Förutsättningarna för hovrättens behandling av mäl rörande barnamord förändrades under och mellan de tre undersökningsperioderna. Redovisningen görs därför särskilt för var och en av perioderna till skillnad frän övriga våldsbrott, där hovrättens behandling redovisas gemensamt för alla perioderna. Holmbäck-Wessén 1962 s 213. Erik Anners 1972 s 21. Pä 1660-talet utgjorde barnamorden ca 8 % av samtliga underställda brottmål vid alla rikets hovrätter, vilket dä skulle motsvara ca 20 % av våldsbrotten. Jonas Liliequist 1991. 168
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=