128 och misshandel i regel varit manliga angelägenheter. Kvinnor som anklagade i stöldmål har däremot inte varit några sällsyntheter. Under perioden 1635—1644 stod sammanlagt 289 personer anklagade i de underställda 260 stöldmålen. Av dessa var 71 kvinnor, vilket motsvarar 25 Under detta decenniumgällde fortfarande de medeltida lagarna med dödsstraff redan vid ett värde på det stulna av en halv eller en mark och målen komdärför upp till avgörande i hovrätten. Av de kvinnor somfigurerade i dessa mål hade de flesta gjort sig skyldiga till mindre tillgrepp av t ex matvaror eller klädesplagg eller av stöldgods som ibland sammanfördes under rubriken »åtskillige persedlar», men några också till verkligt grova stölder. För den till värdet största stölden under perioden svarade sålunda två kvinnor, som stege bröt sig in genomtaket till en bondgård i Torsås socken och stal 160 daler i kontanter och ett stort antal silverföremål.'^*^ En bild av tidens kvinnliga tjuvar som enkla småsnattare utan tillräckligt mod för större s k stötar har lanserats av den brittiske forskaren J A Sharpe.Bilden bör i varje fall för Smålands del modifieras med tanke på dessa två kumpaner, som dessutom hade begått en rad andra avancerade stölder före det stora kapet i Torsås. Under de följande perioderna försvann småstölderna från hovrättens behandling. Det gjorde emellertid inte de stöldanklagade kvinnorna och i den mån de nu förekomi stöldmålen rörde det sig inte längre omtillfälliga tillgrepp av ett lamm eller en gryta utan om upprepade stölder av betydligt större värden. Flera fall visar också, att kvinnor lika litet som män saknade kurage att organisera och genomföra omfattande stölder. S k tjuvpartier med enbart kvinnliga medlemmar gjorde sig sålunda skyldiga till stölder av pengar och annat till värden långt över 60-dalersgränsenoch fall där kvinnor opererade på egen hand och utan kumpaner vid stölder av avsevärda belopp saknades inte heller.'■*' En del av dessa ensamma kvinnliga tjuvar betecknades förutom som tjuvar ofta som »sköka», »landstrykerska», »löskona» »driftekona» eller »horkona». Eva Österberg har (med hänvisning till John Braithwaite) pekat på hur brottslighet kunde hållas tillbaka och brottslingar återanpassas i ett samhälle, där »skammen ännu var en levande kraft», men att skammen också kunde verka i motsatt riktning genom att stigmatisera och driva ut brottslingar till en kriminell tillvaro i samhällets utkant.'"'^ Det är sannolikt att dessa kringdrivande kvinnor varit offer för sådana mekanismer; med en dom för tjuveri ovanpå ett par tidigare domar för t ex lönskaläger eller hor har deras väg tillbaka till en ordnad tillvaro varit alltför lång. Eva Österberg 1991c s 21. Jämför Jan Sundin 1992 s 103 ff, med bl a uppgifter ur internationell forskning omkvinnors andel i brottmålen. Rudolf Thunander 1989 s 43. 16.9.1644 H. J A Sharpe 1984. 13.11.1655 H, 7.4.1663 F, 22.11.1662 G, 29.3.1662 Hm fl. 16.3.1664 G, 18.10.1661 G m fl. Eva Österberg 1991 s 82. med hjälp av en 138
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=