127 Det mest utmärkande i hovrättens behandling av stöldmålen under denna period var alltså att 35 av 46 underställda dödsdomar refererades till Kungl Maj;t. Det skedde inte på grund av särskilda omständigheter eller oklarheter i lagen, utan på grund av Karl XI :s motvilja mot att straffa tjuvar med döden och på grund av den gradvisa inskränkning i hovrätternas arbitreringsrätt som kan konstateras under Karl XI :s tid.'^"* Det straff somi stället drabbade de flesta (17 av 23) var arbete i halsjärn på fästningen i Marstrand. Domen löd ofta på sådant arbete »i livstiden», en strafform som under de tidigare undersökningsperioderna var helt okänd, men somi fortsättningen skulle utvecklas och leda till att frihetsstraffen reglerades i lag och allt oftare utdömdes. Användningen av dödsstraffet minskade alltså, Kungl Majrts ingripande i fråga om »tjuvars avstraffande till livet» resulterade i benådning av 23 dödsdömda och också hovrätten bidrog till denna humanisering genom att fortsätta att upphäva dödsdomar, även om de fällts helt enligt straffordningen. Under perioden var antalet 15. En jämförelse mellan de tre undersökta perioderna visar hur de av hovrätten utdömda dödsdomarna för stölder minskade: Under perioden 1635—1644 var antalet 33 Under perioden 1655—1664 var antalet 8 Under perioden 1681-1699 var antalet 3 Tendensen är densamma som vid de grava sedlighetsbrotten (tab 11 ovan) där en motsvarande uppställning visar samma stadigt minskande antal fastställda dödsdomar: Under perioden 1635—1644 var antalet 34 Under perioden 1655—1664 var antalet 19 Under perioden 1681—1699 var antalet 4 Begreppet »straffrättens humanisering» har vanligen förbehållits 1700-talet och upplysningens idéermen reaktionen både mot de medeltida lagarnas och Moseböckernas stränga straffbud för sedlighets- och stöldbrott kan som synes klart avläsas i hovrättens praxis redan under de perioder av 1600-talet som här undersökts. Frågan om samma tendens kan avläsas också i behandlingen av våldsbrotten tas upp nedan. Det finns några drag i stöldbrottens karaktär som de behandlade målen i hovrätten kan belysa. Ett sådant är i vilken utsträckning kvinnor gjorde sig skyldiga till sådana brott och hur de behandlades av rättsinstanserna. Kvinnors kriminalitet överhuvudtaget har under senare år diskuterats i forskningen, varvid det närmast som en självklarhet har noterats att kvinnor stått tilltalade i sedlighetsmål i ungefär samma omfattning sommän, medan våldsbrott sområn Omhovrättens arbitrering se nedan kapitel V Hovrätten och Kungl Maj:t. Göran Inger 1983 s 159 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=