116 Karl XII:s person och bans ovilja att vika från Guds lags bokstav när mål som dubbelt hor och incest skulle avgöras. Stickprov (år 1705 från hela jurisdiktionen) visar emellertid att bedömningen åter blev mildare och av samma karaktär somföre Karl XII:s tid. 2. Stöldbrotten Omstölder hade de svenska och mosaiska lagarna samma mening, formulerad i dekalogens sjunde bud: Du skall icke stjäla. När stöldmål avdömdes i de svenska domstolarna sökte man emellertid inte beskrivningen av brottet och det rätta straffet i Moseböckerna eller Appendix somt ex vid de många sedlighetsbrotten. I stället var det landslagens Tjuvabalk som åberopades, när stölder uppdagats och tjuvar rannsakades. Att stjäla, dvs att olovligt och uppsåtligt för egen vinning ta det som tillhör en annan, honomovetande, och därmed vålla honomförlust, var ett allvarligt brott i bondesamhället. Hos människor som var vana att både disponera och ta väl vara på sina egna tillhörigheter var normen att inte stjäla somEva Österberg antagit sannolikt djupt förankrad liksom fördömandet av den som bröt emot den.*^"*^ Straffet för stöld bestämdes av värdet på det stulna. Redan om värdet översteg en halv mark skulle straffet vara döden. »Ej må man hänga honom för mindre än en halv mark» hette det i landslagen och just det förödmjukande upphängandet i »galge och gren» var det straff som skulle drabba tjuven. Lagen beskrev i övrigt ett antal varianter av stöldbrottet, t ex stöld i kyrka eller i annans trädgård, liksom den speciella men vanliga typ av tjuvar som stal annans levande kreatur ur fähuset eller ute på betet, slaktade och förbrukade det, och somkallades gortjuvar eller slakttjuvar. Omfattningen av begreppet tjuvnad beskrevs av lagkommissionen 1665 så att »tre äro tjuvar, en råder och visar, en annan hanterar och tager, en tredje tager vid, hyser, gömmer eller nöter.»*^^ Det var så man bedömde stölderna i domstolarna. Inte bara den som handgripligen tagit stöldgodset var en tjuv, utan också den som gett råd och anvisning och den som hyst tjuven eller det stulna och fått del av det. Medhjälp, häleri eller undangömmande av tjuvgods rubricerades alltså också som tjuveri eller tjuvnad. Per Jonsson, kallad KörkePelle, kan stå som exempel på en tjuv, som aldrig stal, men som ändå dömdes somtjuv: han hade »härbärgerat förbemälte tjuvar, dolt tjuvgods, gett dem ledning var de skulle stjäla, mottagit, åtnjutit och försålt stulet gods samt tillåtit 84b Eva Österberg/Dag Lindström 1988 s 60 och 156. Egendomsbrotten behandlas av Jan Sundin 1992 s 218 f. 84 b Tjuvabalken i Holmbäck-Wessén 1962 s 265 1. CJ Wahlberg 1878 s 238.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=