103 huvudtaget sällsynta vid denna tid; enligt Jonas Liliequists undersökningar förekom bara fem fall från hela Göta Hovrätts dåvarande jurisdiktionsområde, där f ö tidelagsbrottets frekvens och volym var lägre än i landets nordligare delar. Tvegiftet var det enda av sedlighetsbrotten, om vilket Appendix teg. Den inhemska lagen var desto tydligare: »Går en man från sin laggifta hustru och fäster sig en annan ... då har han förverkat sitt liv» och samma dom skulle drabba en kvinna som »tager två män».-^"* Det var ett brott som kunde begås i oroliga tider med bristfälliga kommunikationer och ofullständig kyrkobokföring. Präster som inte förvissat sig om att ett par, som önskade vigsel, verkligen var ogifta, blev också i regel anmälda till domkapitlet och bestraffade.^^ Dödsstraffet för tvegifte skulle dömas ut över både mannen och hustrun nummer två. Kunde hon inte visa att hon varit ovetande om att mannen var gift, kunde inte heller hennes liv räddas. En bigamist frikändes på samma sätt på grund av sin ovetenskap; när han vigdes i det preussiska Königsberg, hade han varit övertygad omatt hans första hustru var död. Där levde han sedan med sin nya hustru i 15 år innan han kom tillbaka till Kalmar och fann sin första i livet och ställdes inför rätta för tvegifte. Eftersom han inte »av överdådighet syndat» slapp han undan med förvisning från Sverige i tre år.^^ Att inte »ha vetat» har också här spelat en avgörande roll för utgången av målet. 1655-1664 Antalet sedlighetsbrott som kom under hovrättens prövning sjönk dramatiskt genom straffordningen 1653, enligt vilken alla mål rörande enfalt hor och de flesta rörande skyldskap från och med detta år skulle avgöras redan i underrätterna. Deras andel bland brottmålen blev därmed som tabell 7 visar också en annan än tidigare. Hur de 83 sedlighetsbrotten fördelade sig och hur domarna föll framgår av tabell 8. I hovrätten hade somsynes sedlighetsbrotten förlorat sin dominerande plats bland brottmålen. Deras antal hade på grund av straffordningen sjunkit från 652 till 83 och deras andel från 58 till 26 %. Det innebar emellertid inte att denna typ av brottslighet minskat; i underrätterna utgjorde de fortfarande samma stora del av ärendemassan. Jonas Liliequist 1992 kasuistiken s 226 ff. Beträffande den regionala fördelningen se karta ibidems 7. Holmbäck-Wesscn s 214. ” 6.10.1635 H, 4.11.1641 G. 11.9.1643 H. Vid Västra härads tingsrätt utgjorde sedlighetsbrotten under åren 1660-1669 42 %av alla (83 av 199). Rudolf Thunander 1988 s 28.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=