45 tolka frånvaron av mål så att de emotionella relationerna mellan generationerna normalt förhindrade att konflikterna drogs inför offentliga organ. I skuggan av hårda lagar till värn av fjärde budet (se till exempel i Karl IX:s appendix 1608) skötte man som regel sina angelägenheter inomfamiljens ram, möjligen biträdd av församlingsprästen. Sju mordbrännare redovisas i statistiken. Internationellt har detta brott rönt uppmärksamhet, dä det ofta visat sig att brotten begåtts i ett sammanhang av social spänning, till exempel när en dräng bränt upp sin husbondes lada, osv. Eld var en av de mest fruktade farorna i 1600-talets resursknappa samhälle och lagen dömde mordbrännare mycket härt. De fä fallen i Östergötland kan inte bilda underlag för generalisering, men frågan vore värd en egen historisk undersökning. De flesta egendomsbrott bestod av stölder med eller utan inbrott. Näst efter enkelt hor var tjuveri den största brottskategorin med 222 fall. Dessa fördelade sig relativt jämnt över perioden 1635^9 med en övervikt för åren 1643—1647. Dä var årsgenomsnittet 22 personer, medan motsvarande siffra före och efter var 10 personer. De stölder som nådde hovrätten utgör endast en del av dem som togs upp i första instans. Man bör alltså inte dra alltför stora slutsatser av resultatet. Det kan avspegla en ekonomisk kris i länet under 1640-talet, som satt spär i tillgreppsstatistiken, men belägget är svagt. Som regel skedde tillgreppen i lönndomav enstaka personer och utan inslag av våld. Det fall som redovisades i Gullbergs härad är 1649 representerar de fä undantagen. Dä inlöpte till hovrätten en »vidlyftig» rannsakning omdråpet pä gamle uppbördsmannen Mäns Joensson i Sjögesta. Pä en äng slog Per Håkansson i Vista med en bössa Mäns tvä slag vid öronen och sköt honom sedan i bröstet med ett lod sä att han strax dog. Därefter gömde Per kroppen mellan tvä videbuskar. Nästa natt kom Per, en kvinna vid namn Ko-Ingeborg och en piga som hette Karin Arvidsdotter och stoppade liket i en säck, bar det över en halv fjärdingsväg och kastade det i en ä vid Ljung. Där blev det liggande i nio dagar innan det upptäcktes. Under tiden gick Per, Ko-Ingeborg, en änka vid namn Kerstin Larsdotter och hennes son Erik Arvidsson och dotter Karin (pigan ovan) till den dräptes hus, tog hans lösöre och delade det sinsemellan. Man kan naturligtvis inte tala om en organiserad brottslighet för den skull, men exemplet visar att flera personer ibland kunde slä sig samman även i sä allvarliga saker som dräp och inbrottsstöld. Särskilt ofta skedde detta naturligtvis inom en famil). Domarna blev härda. Per hade begått ett sä grovt brott att han kunnat avrättas omedelbart efter häradsrättens domar. Erik, Ko-Ingeborg och änkan Kerstin dömdes alla tre till att avrättas med yxa och grävas ned i galgbacken. Änkan var tidigare bervktad för tjuveri, hade känt till att mordet skulle ske och hade bott i den dödes hus. Pigan Karin ansågs ha varit under sin mors »våld och lydnad». Hon var ung och en »kvinnsperson» och benådades därför till livet. Hon skulle föras
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=