7 på motsvarande sätt anföras som förmildrande omständigheter även ifråga om grova brott. Det var alltså inte enbart brottets natur utan åven brottslingens person som avgjorde lokalsamhällets reaktion.*^ I huvudsak var domaren och jurymedlemmarna många gånger mer intresserade av att lösa konflikten med minsta möjliga störning i lokalsamhället än av att strikt tillämpa lagen. Gränsen mellan civila tvister och förhållandevis lindriga brottmål var därmed mindre klar. I den lokala rättvisan var det vanligen fråga om kompensation till en part, inte vedergällning från hela samhället.” Eftersom en utbyggd polis- och åklagarmakt saknades, fick privata parter väcka åtal även i de flesta brottmål, eller i varje fall fästa domstolens uppmärksamhet på fallet. Enligt cfe svenska landslagarna kunde vem som helst göra sig till målsägare i vissa typer av brott och därmed komma i åtnjutande av en tredjedel eller mer av böterna. Bestämmelsen tillkom för att man över huvud taget skulle få kännedom om brott där ingen enskdd person blivit förorättad. Tyvärr vet vi inte i vilken omfattning privatpersoner agerat målsägare i denna typ av brott. Risken att själv bli bötfälld på grund av bristande bevis mot den anklagade var naturligtvis en återhållande faktor.'- Målsägaren var alltså oftast den av brottet förfördelade och i första hand intresserad av sin egen kompensation. Medling och privata konfliktlösningar var mycket vanliga såväl i England som i Nordamerika, Erankrike och andra europeiska länder.'^ Även när de lokala representanterna för 1600-talets polisiära funktioner verkligen agerade, gjorde de det med ciiskretion. Som regel tog de bara upp fall somväckt allmän förargelse.''* Kompensation som rättvisans mål kan emellertid enbart uppnås mellan relativa likar. En person som är socialt överlägsen kan tänkas ha lättare att driva sin sak mot en som befinner sig längre ned på skalan än tvärtom, dels därför att han har större ekonomiska resurser och dels på grund av en större förtrogenhet med rättssystemets sätt att fungera. Faran finns naturligtvis också att domstolen låter sig påverkas av socialt hänsynstagande utöver vad privilegiesamhällets lagar redan medger. Vi skulle alltså mer sällan finna en socialt underlägsen som väcker ett mål (kärar) mot någon högre upp på samhällsstegen. Omvänt är det möjligt att man avstår från att driva en sak - omdet inte rör sig omgrava fall — mot någon som är fattig och oförmögen att ge ekonomisk kompensation. Om lagen skall respekteras måste ju straffet omvandlas till något annat än böter, varvid den relativa mildhet som förutsätts ofta går förlorad. I ett samhälle där sociala olikheter börjar göra sig gällande, till exempel James Sliarpe 1984, s. 79-81. Bruce Lenman och Geotlrey Parker 1980, s. 28 och 35-36. Lars Levander 1975, s. 41-44. I'va Österberg ocli Dag Lindström, 1988, s. 156-158. T. C. Curtis 1977, s. 152. " Bruee 1.enman och Geotfrev Parker 1980, s. 12. James Sharpe 1984, s. 73. Keitlt W’rightson 1982, s. 156. Lars Henman 1973, s. 18. " Keith Wrightson 1980, s. 157. Bruee Lenman och Geoffrey Parker 1980, s. 26. Nicole Castan 1980,s. 13-51. Keith Wrightson 1980, s. 29. James Sharpe 1983, s. 36.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=