174 hos sin husbonde och tagit saker till ett värde av drygt 28 daler silvermvnt. Tingsrätten dömde henne enligt den skärpning somskett för »hustjuvnad» och inbrott i en kunglig förordning av den 20 december 1745 till hängning. Hovrätten fann att tingsrätten haft skäl för sin dom, men på grund av vissa icke preciserade »lindrande skäl och omständigheter» och på grund av leuterationsförordningarna (vilka medgav lindring), omvandlades straffet till 15 par ris, uppenbar kyrkoplikt och tre års arbete vid spinnhuset i Norrköping.^Jämfört med det karoliska enväldets tid hade nu hovrätten fått ökade befogenheter och dess »leuterationer» mildrade avsevärt effekterna av lagens skärpning. Ungdom kunde vara en anledning till milda straff. »Unge gossen» Carl Gross, som i en r\'ttmästares namn skaffat sig inte mindre än 9.360 daler kopparmynt och en falsk anvisning i samma namn på 26.000 i samma mynt, samt begått några småstölder, gick äran förlustig (dvs. miste vissa medborgerliga rättigheter), fick böta 40 daler silvermynt och återställa allt till målsägarna. Denna domi underrätten fastställdes av hovrätten år 1746.''^ Dock var inte tålamodet mot ungdomen hur stort som helst. När »unga drängen» Nils Håkanson dömdes vid urtima ting i Gullbergs härad år 1751 till böter eller spö för ett flertal inbrott och andra stölder, skickades domen vidare till hovrätten med beskedet att allmogen vädjat till tinget att han skulle förskaffas från orten för sin vanarts skull. Förutom spöstraff kom han av hovrätten i enlighet med straffskärpningen 1745 att skickas till ett års arbete på Kalmar fästning. Det förekom alltså fortfarande att allmogen fick förmedla sina synpunkter på straffet till högre ort, och att man där noterade det." Ett vanligt straff för mv^cket unga egendomsförbrytare drabbade 13-åringen Johannes Westman i Linköping 1799, sedan han stulit pengar och mat för tillsammans drvgt 9 riksdaler från sin husbonde, handelsmannen Erik Lorentz \X’estman. Varorna hade han gett till en piga somsändes till spinnhuset i Norrköping. Johannes skulle av husbonden i stadsbetjäntens närvaro risas.’’ Som regel dömdes egendomsbrottslingarna en och en, men ibland var de i sällskap med en kamrat. Under 164C-talet noterar vi ett fall, där två döms samtidigt. Det var Olof Gislesson och Lars Olofsson, som dels tillsammans, dels var för sig, stulit spannmål på kyrkoherdens loge i Linköping. De fick böta det tredubbla värdet, ersätta målsägaren och stå uppenbar kyrkoplikt."' Nästa mål finner vi 1749, då drängen Carl Gustafsson, soldaten Sven Hofströmoch båtsmannen Anders Presser står åtalade för åtskilliga inbrott i Linköping. Som delaktiga angavs änkan Catharina Andersdotter, Anders Pressers hustru Brita Andersdotter och en hustru Brita Stina Duva. Inbrotten hade bland annat skett GHR, nr 73 1776. GHR, nr 58 1746. " GHR, nr 47 och 51, 1751. GHR, nr 28 1799. ” GHR, 25 och 25 juni 1647.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=