159 då om häradsrättens bevis på sitt påstående. I samtliga fall som redovisas i Gullbergs bårad och på Öland vid samma tid har denna framställning bemötts positivt av domstolen. Detta förvånar knappast med tanke på att nämnden befolkades av grannar som hade stor förståelse för dem som ansåg sig alltför tyngda av utlagor. I en tid då arbetskraften krympt av utskrivningar ocb epidemier torde böndernas förhandlingsstyrka gentemot kronan ha varit relativt stor. Det var viktigt att man kunde få någon som brukade ödejorden, vilket på litet längre sikt åter kunde ge underlag för fullt skatteuttag. Den största enskilda brottskategorin 1 såväl Linköping som Gullberg var våld och verbala konflikter mellan privatpersoner. I Linköping dömdes 90 av 163 för dessa brott åren 1609-16 medan motsvarande siffra 1640—47 var 48 av 138. De personliga konflikterna tveks alltså ha blivit färre i staden under den senare perioden. Även i Gullbergs härad var konflikterna störst åren 1610—19, men där var skillnaden i förhållande till 1640-talet mindre. I 1400-talets och 1500-talets svenska städer var andelen våldsbrott likaså mycket hög, vilket föranleder Lva Österberg och Dag Lindström att fastslå att man knappast kan spåra någon övergång från våld till stölder under denna period i Sverige. Skillnaden mellan 1610-tal och 1640-tal i Linköping kan enklast förklaras med de oroliga tiderna under det första årtiondet. Det är möjligt att våldet minskade något under 1600-talet, men detta synes inte ha skett till förmån för en omfattande ökning av antalet stölder. I-ramför allt minskade våldets andel av hela brottsligheten, när åtalen för sexualbrott och brott mot olika regleringar ökade.' Sexuella överträdelser intog en betydligt blygsammare plats vid rådstuvurätten än vid häradstinget. I staden utgjorde de cirka tio procent, i Gullberg 30 procent, hrågan är om detta speglar en skillnad i antalet reella brott eller olika praxis att beivra saken. Vi vågar kanske gissa att kontrollen upprätthölls mer på landsbygden. Under 1610-talet förhöll det sig tvärtom med egendomsbrotten. I Idnköpmg åtalades då 33 personer, medan motsvarande siffra i Gullberg var 15. På 1640-talet var talen 20 respektive 19. Några år under 1610-talet upplevde Idnköpings stad en ökning av framfor allt tillgreppen, vilket förklarar resultatet. Överträdelser av olika stadgor beivrades i viss mån vid båda domstolarna. I Gullberg rörde det sig främst om sved)ande och olaga skogshygge, medan man 1 staden bröt mot tullbestämmelser och, på 1640-talet, mot förordningen om brännvinsförsälinmg. På båda ställena är det framför allt under senare perioder som dessa brott börjar dvka upp, vilket avspeglar statens ökande ambitioner att reglera näringslivet, \lots\ arigheter återfinns pa Öland, där olaga skogsav\ erkning var ofta förekommande. Där komockså den olaga jakten att bli ett vanligt brott, sedan kungen inrättat en kronopark. Dessa n\'a stadgor och förordningar blev ofta föremål för lokalbefolkningens missnöje, eftersom de inskränkte traI'v.1 Österhoti; i)öi IXi;.; I indström {‘.»SS, s. 47, .S3, 79-84 och 153-I54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=