146 dighet, vilket likaså kan ha bidragit till att påverka hovrätten. Ibland förekom det också att nämnd eller menighet bönade för en dödsdömd med hänvisning till att han tidigare vant en laglydig person, att han ångrade sig, osv. Vi har ett passande citat från ett liknande fall i England, där en person beskrivs som »av god och ärlig familj, inte trätging, ingen fyllhund eller världslig person, utan lever ett gudfruktigt liv och fullgör sina plikter så gott han kan». En sådan granne kunde man tänka sig att be för om han en enstaka gång råkat i bekymmer. Nils Persson, sadelmakare från Söderköping, som »oträngd och utan livsnöd» fångats »på färsk gärning» vid offret för sitt dråp 1644, fick däremot sitt dödsstraff fastställt av hovrätten. Straffet skulle dessutom »utan uppskov justificeras», vilket uteslöt möjligheten till kunglig benådning. Bengt Persson, Sven Larsson och Måns Olsson i Stämma dömdes 1646 till döden för dråp i första instans. I domen förklarades att den dräpte hade provocerat dem och vant en orolig karl. Hela menigheten bacf för dem inför hovrätten, som Ivssnade till bönen och omvandlade straffet till böter. I två fall slapp alltså dråparna undan med böter, i det tredje fullföljdes dödsstraffet. Skillnaden var, förutombevisfrågan i det första fallet, att sadelmakaren från Söderköping inte kunnat ange några som helst förmildrande omständigheter. Likaledes kunde dråpare benådas under den tidigare perioden. I domboken antecknades 1613 att »en fransos», som slagit ihjäl lagläsaren Lars Jonssons dräng, sedermera blev benådad av »höga överheten». Det finns även belägg för att dråpare benådades i 1500-talets Uppland, sedan målsägarna bett för deras liv. K. W. Herdin fann däremot, för Uppsalas del, att av 15 dråp under ungefär samma period ledde de flesta till att underrättens dödsstraff fastställdes av hovrätten.'*^ I ett mål angående dråp i Gullhcrg 1643 slapp gärningsmannen Johan Nilsson undan med 50 daler till vardera kungen och målsägaren. I detta mål användes en tolvmannaed på kärandesidan. Den dräptes arvingar fick svära följande: »Jag N.N. svär vid Gud och Hans Helga Evangelium, att av de skäl, omständigheter och bevis som är funna, tror jag fullkomligen, att Johan Nilsson är sannbane till Nilses död i Hässelby och av hans handavärk är han döder bliven, sa sant oss Gud hjälpe till liv och själ». Enligt hovrätten \ ar han dock inte helt bunden till att ha begått dråpet med vilje. Saken var något oklar, varför endast halv bot utdömdes. Per Månsson i Rökinge kom förhållandevis lindrigt undan, när han 1645 överbevisades om att ha slagit länsman Mans Eriksson med en \’xhammare. Överfallet hade skett trots att länsman var på tjänsteförrättning försedd med ett speciellt försvarsbrev utfärdat av landshövding Johan Rosenhane. 1 landshöv- ' Henrik .\lunkteil 1943. s. 32. Keith Wrij^ht.son 198C, s. 31-53. j.tmes Sh.irpe 1984, .s. 81. Nils Kdlin^ 1942, s. 139.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=