VIII. Kompensation och avskräckning Omstraffen och deras syften Huvudstraffet för de flesta förseelser och brott i 1600-talets Sverige var böter, som delades mellan olika intressenter. En vanlig formvar att målsägaren, kronan och domstolen tog en tredjedel var. Boten svarade mot en kompensationstanke, en ersättning till dem som pä något sätt berörts av brottet. Dessutom skulle den naturligtvis vara avskräckande. Vedergällningen tillkom inte minst som en töljd av mtluenser frän den mosaiska lagens princip »öga för öga, tand för tand».' I denna straffrättsliga tradition med rötter i de gamla landskapslagarna verkade de lokala domstolarna i hög grad fortfarande under 1600-talets början. Under medeltiden var grundboten 3 marker och sedan steg beloppen med jämna antal grundbelopp allt efter brottets svårighetsgrad. Detta grundbelopp har beräknats motsvara en sjundedel av en genomsnittsbondes förmögenhet. Med den inflation som följde var dock de gamla bötesbeloppen betydligt lindrigare att klara av.‘ Av totalt 208 straffade personer i Linköping dömdes 144 till böter åren 1609-16 och 1640—47. Fängelse eller förvisning drabbade ytterligare 18 personer, medan 28 fick dödsstraff. Dessutom förekom i några fä fall kroppsstraff, stockstraff, förlust av medborgerligt förtroende samt konfiskation eller ersättning. Fängelse eller förvisning frän staden förekom oftast för personer som var obesuttna och — ofta — ej fast boende i staden. Förvisning var alltså något man använde för att bli kvitt en oönskad individ, eller därför att böter inte fungerade gentemot utfattiga. Under medeltiden förekom förvisning endast i städerna, men senare användes straffet även pä landsbvgden. Enligt stadslagen kunde förvisning användas för tillgreppsbrott, upprepade mökränkningar, ogift kvinnas hor och prostitution.' Detta straff minskade i omfattning under 1600-talet, och efter 1653 användes oftast kroppsstraff som omvandling i stället. Erik Anners påpekar att förvisning ur centralmaktens synpunkt endast innebar att man flvttade över problemet till en annan ort.' »En krympling», som stulit en ' 1'iik Anners i9(')4, s. 242-244. Henrik Miinktell 1943, s. 9 ocli 22. ’ Henrik Miinktell 1943, s. 20—21. ' H.ii; l.inilströni har funnit exempel pa dessa fiuvisningsstratf för kvinnor i 1400- oeh 1500talens Stoekholm. Troligen gällde det da grova sexuella brott eller kvinnor som redan tidigare hade däligt rykte. Kva Österberg och Dag Lindström 1988, s. 47. ■* (jiistav Olin 1934, s. 815. I.rik Anners 1977, s. 30—31. Henrik Miinktell 1943, s. 37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=