134 klockan och tappat medicinen. En ryttaränka i Sjögesta hade uppmanat henne att sjuda körsbärsbark och dricka, samt använda skomakarsvärta. Någon effekt tycks inte detta ha fått. När man förhörde de två kloka gummorna, hävdade ryttaränkan att hennes bry’gcf var allmänt välgörande för kvinnor, inte ett fosterfördrivningsmedel. Hon gick därför fri. Tiggerskan från Vimmerby nekade till anklagelserna och kunde mte överbevisas. Däremot bekände hon att hon gått och tiggt. Domstolen konstaterade att sådana »matljugerskor plägade fria mer än de visste», varför hon blev satt en tid i fängelset. Någon fortsättning på målet finns inte i domboken. Den folkliga medicinens föreställningar omolika medel att framkalla aborter torde ha varit vitt spridda bland cfe kvinnor somvar i farozonen. I det fall som refererades ovan lyser det igenom i protokollet att skrivaren inte satte stor tillit till dessa medel. Inte heller tycks de övriga i domstolen ha gjort det, eftersomde lämnade saken utan åtgärd. Närbesläktade till de sexuella överträdelserna, såtillvida att de utgjorde ett hot mot familjen, är frågor som rör friden mellan äkta makar. Fv'ra sådana mål kom upp under 1610-talet, inga under 1640-talet. Tre av fallen resulterade aldrig i någon dom, i det fjärde förliktes makarna formellt. I ett fall av osämja i äktenskapet anklagade hustru Kerstin 1612 sin man för att ha böriat »gå i byn, dricka, slösa och dubbla», varigenom han slösat bort allt vad de ägde. Till sist hade han börjat umgås med löskonor, särskilt med en som han enligt ett vittne även sovit hos. Nu ville hustrun ha honom dömd från sin äkta säng. Mannen ville gå tolvmannaed, vilket han förmanades att inte göra då det fanns »liknelse eller halvt skäl» enligt domarregeln. Vittnet utgjorde i detta fall det halva skälet, dvs. det halva beviset. Mannen envisades att vil)a gå vidare, men målet slutar utan avgörande efter två förhandlingar. Orsaken är obekant. Kanske hade mannen förlikts med sin hustru? Exemplet visar å ena sidan den utsatta ställning en gift kvinna befann sig gentemot en rumlande man klart för oss att gränsen kuncie gå vid mannens hor. Om detta bevisades blev straffet högt, och hotet om anmälan kunde ge övergivna kvinnor ett vapen mot sma försumliga äkta män. En förbön från hustruns sida kunde också medverka till att lindra straffet i de fall där brottet uppdagats. Sune Henningsson och hans hustru Kerstin komden 23 december 1614 inför rätten och tillfrågades om de tänkte leva tillsammans. Hustrun svarade då att hon inte alls hade någon lust till detta, eftersom han var en »häftig karl». När hon tillfrågades om det betydde att han slagit henne, svarade hon nej. Sune var mycket förhandlingsvillig och lovade henne i ett antal punkter att han aldrig skull bära hand på henne, ärligen och väl försörja henne, mte kräva mer arbete än hushållssysslor av henne och inte ligga till sängs med henne på grund av hennes svaghets skull. Huruvida detta bevekte Kerstin eller ej framgår inte. Möjligen har domkapitlet övertagit ärendet. I detta sammanhang är det kvinnans frimodiga agerande som är värt att notera. K. W. Herdin anför några exempel i Uppsala, som visserligen hänför sig till 1690-talet, men som liknar . Ä andra sidan får vi
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=