125 fiske, timmer och vedbrand. Utvecklingen var på väg mot vad som kom att kallas »regalrätt». Adeln fick dock via privilegier 1612 och 1617 rätt att själva hugga de värdefulla, så kallade »bärande» träden.’"’ Böndernas jakträtt inskränktes mycket kraftigt, när Johan III lät fridlysa älg, hjort, rådjur och hare på kronoparker. År 1647 fastslogs att bönderna inte heller fick jaga annat än småvilt med snara på egen mark, utom i Norrland och vissa skogsområden i söder. Däremot hade adeln via privilegier behållit sin jakträtt. År 1664 förbjöds även jakten med snara för bönderna.’^ Vi märker alltså att regleringsambitionerna funnits redan på 1500-talet, men att de växte ytterligare under 1600-talets förra hälft.De olaga skogsavverkningar vi finner i Gullberg är trots allt inte särskilt många och riktar sig inte enbart mot kronans intresse. Ibland gäller det avverkning på häradsallmänningar, ibland på frälsejord. Den första förseelsen beivras 1619, mer än hälften daterar sig från 1638 eller senare. I tre fall anges de åtalades titel. Då möter vi en frälsebonde, en kronobonde och kyrkoherden Nils i Västerlösa. Den sistnämnde frikändes dock. Bland de tre som dömdes för att ha svedjat olagligen finner vi en backstugusittare och två utan titel. Vi kan utgå ifrån att de flesta som saknade titel var bönder. Skogsavverkningarna utfördes alltså inte som regel av de allra sämst ställda. Böterna för skogsavverkning understeg sällan 40 marker, ibland var de högre. På Oland var all skog och jakt sedan Johan Ill:s tid reserverad för kungens behov. Under 1620-talet förklarades att de som bröt mot dessa förbud skulle deporteras till Ingermanland. Straffet utmättes ibland, men oftare användes dock böter. Detsamma gällde det dödsstraff som allmänt stadgades 1647 i förbudet mot jakt i kungens parker. Böterna var emellertid nog så dryga och blev ofta ruinerande för dem som inte var alltför välbärgade. Överträdelserna av dessa förordningar var, trots de drakoniska lagarna, många. Dessutombör man komma ihåg att brotten var svåra att bevisa om man inte kunde överraska någon på bar gärning. Det är slående att även ståndspersoner deltog. År 1637 dömdes till exempel kyrkoherden herr Hans i Persnäs på Öland för att olagligen ha fällt 1 1 ekar. Samma år var majoren Elias Korre tvungen att gå tolvmannaed på att han inte bedrivit hjortjakt. År 1648 dömdes klockaren i Böda, tillika prästens måg, för tjuvskytte. Bland bönderna var båda brotten mycket vanliga. De begick ofta inte alltid av nöd, utan därför att de i det lokala rättsmedvetandet inte var moraliskt skuldbelagda. En kriminell organisation tycks inte ha uppstått i samband med skogshygget och jakten, även om tillfälligtvis flera personer hjälptes åt. Det fanns också uppenbarligen vägar att omvandla resultatet av jakten i reda pengar. Knut, en (lOrh.ird H.itströni 1969, s. 1 17-121. Cuir.in Inger 19S0, ,s. 107—lOS. ('jöran Inger 1980, s. 107-108. Gerliard Hatström 1969, s. 117. ’ Kanske liar dessa regleringar tidigast satt spar i lun udstaden, där man redan pa 1500-talet tinner exempel i tänkebnekerna. b va Österberg neh Hag l.indströni 1988, s. 159-160.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=