112 gare får snart inte köpa en fjärding fisk i Norrköping, mycket mindre stå och sälja något där>>. Med detta besked fick Mats gå med outrättat ärende. När borgmästaren lugnat ner sig, ångrade han sig och beordrade dottern att ge Mats boden omhan komtillbaks."* Följande dag, marknadsdagen, kom Mats tillbaks ordentligt styrkt. Borgmästaren blev rädd och gömde sig inne på kammaren. Dottern tillsades att säga att han var borta. Mats började svära och domdera över borgmästaren. Detta blev för mycket för stadens högste representant, som kom fram ur sin kammare. Mats lät sig emellertid inte dämpas, utan fortsatte att okväda borgmästaren. Då lät denne sända efter byfogden. När byfogden kom fortsatte bråket mellan honomoch Mats. Sedan fogden, enligt eget vittnesmål, fått ta emot både slag och okväden, slog han till ett slag med sin yxa. Till sitt vittne åberopade byfogden rådmannen Per Olofsson, medan Mats stödde sig på vad en besökare från Söderköping kunde berätta. Vidare i utredningen uppstod också en diskussion om varför Mats bokbindare inte bara sålde böcker, utan även fisk. På detta svarade Mats att fisken förts dit enbart för hans värd i staden, inte för allmänt salu. Rätten fann att detta mål, somgällde dess ordförande mot en borgare från en grannstad, borde underställas landshövdingen, utan tvekan ett vist beslut. Att sympatierna hos borgerskapet i Linköping låg hos deras borgmästare kan vi utgå ifrån. Den lokala rättvisan fungerade bäst när den dömde över sina egna inneboende. När målet gällde en etablerad hantverkare i en grannstad, som får förmodas ha många vänner att söka stöd hos, lämnade man över till mer opartiska instanser. Tyvärr var finkänsligheten inte alls lika stor, när besökarna rekryterades ur simplare sociala skikt. Mer bestämt kunde man också agera när det gällde att skapa respekt för stadens styresmän gentemot de egna innevånarna. Måns Olsson, kallad Lårbo Måns »en gammal dock alltid orolig man», dristade sig att ifrågasätta sättet att ta ut medel till herredagsförtäringen på rådstugan den 21 augusti 1643. På nästa möte den 18 september utsattes han för ett förhör omsina påståenden och fann sig tvingad till en mycket ödmjuk ursäkt. Han fick lova att aldrig utan skäl och orsak göra sådana påståenden som dem han gjort förra gången. Skulle det hända igen, då skulle man inte bara dra fram det nu timade, utan även komma ihåg annat somfanns noterat omhonomi domboken och bestraffa allt efter lag. Återigen alltså ett exempel på hur man bekämpade »lugnet», dvs. som detta uppfattades av stadens styresmän. Man ansåg sig tidigare ha visat stort tålamod med denne borgare, som levt i staden i många år. och sökte befrämia »oron» ■' 1600-talets förra hälft markerar, tillsammans med en mängd andra regleringsåtgärder, uppkomsten a\’ en arbetsdelning mellan siöstäder med stapelrättigheter (till vilka Norrköping hörde) och uppstäder som förutsattes sköta det lokala varuuthvtet med sitt omland (bland annat I.inköping). Palavern hos borgmästaren skall ses mot bakgrund av de motsättningar somdetta skapade mellan de tva städernas borgare. l olke Lindberg 197S, del 2, s. 31—68.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=