65 en långvarig och rimlig sedvana respekteras. Sedvanerätten kan också sätta lagar ur spel.^^ Aarnio baserar sin framställning om landssedens giltighet närmast på en äldre finsk lärobok i allmän rättslära av Aatos Alanen från år 1965. Aarnio anser, att sedvanan godtas som rättskälla, därför att den ständigt upprepas och att den i det allmänna medvetandet bildar en förpliktande handlingsnorm, i synnerhet som man anser den vara ändamålsenlig och skälig. Kravet på skälighet utgör ett sätt att kontrollera landsseden; såsom nämnts utövas denna kontroll av överdomstolarna. I det nyare verket kan landsseden också endast fungera som ett hjälpmedel vid tolkningen, då det finns ett tillämpligt lagrum.I läroboken från år 1982 konstaterade Aarnio däremot, att det ibland händer, att landsseden åsidosätter skriven lag.^° Anden^es’ påstående om bristen på fasta regler i den nutida läran omsedvanerätten och ombetydelsen av en totalvärdering utgör en god sammanfattning av läget i dagens doktrin. Trots detta kan man finna gemensamma drag i de nutida framställningarna. Alla författare anser, att det behövs en kvalitetskontroll vid beaktandet av sedvanor. Detta nämns uttryckligt av Anden^es, Eckhoff, Stuer Lauridsen, von Eyben och Aarnio, medan Peczenik anger myndigheternas godtagande som ett alternativ till sedvanans rimlighet eller överensstämmelse med moralprinciper. Strömholm talar dock endast omdet betänkliga i att tilllämpa oklara sedvanor framför dispositiva lagregler. Kravet på en inre övertygelse om sedvanans förpliktande kraft framförs med olika styrka av Eckhoff, Stuer Lauridsen, Peczenik och Aarnio; kravet på ett åtminstone någorlunda regelbundet och långvarigt handlande av Stuer Lauridsen, Strömholm, Peczenik och Aarnio. Eckhoff talar om långvarigt och Stuer Lauridsen omallmänt bruk främst då det gäller lokala sedvanor. Alla författarna med undantag av Strömholm och Aarnio är av den åsikten, att sedvanerätten har förmågan att åsidosätta skriven lag. Strömholmgodtar detta endast, då det gäller dispositiva lagregler och även då endast med vissa förbehåll. Han är också ensam omatt kraftigt betona lagstiftarens medverkan och att i vissa fall kräva bevisning vid frågan om sedvanerättens giltighet. Eckhoff, Anden^es och till en viss grad även von Eyben skiljer mellan kutymer och sedvanerätt, Andenass dessutommellan sedvänjor och sedvanerätt; endast sedvanerätten kan åsidosätta tvingande lag. Endast Peczenik nämner någon grund till att sedvanor överhuvudtaget bör beaktas, nämligen medborgarnas förväntningar att sådana respekteras. Sammanfattningsvis kan man säga, att nutida nordisk doktrin kräver av en sedvana, att den är rimlig, av någon regelbundenhet och varaktighet och uppbärs av en inre övertygelse om dess förpliktande natur; en sådan sedvanerättslig regel kan åsidosätta även tvingande lagregler. Peczenik, s. 247. Aarnio, s. 224 f. Aarnio, Oikeussäännösten, s. 89.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=