IL Sedvanerätten 1. Inledning Vid en undersökning av rättskällelärans utveckling kunde man förutsätta, att just sedvanerätten är den rättskälla, omvilken åsikterna är mest divergerantie i äldre och nutida litteratur. Sedvanerätten kan betraktas som den historiska skolans flaggskepp inom rättskälleläran, medan sedvanerättens betydelse i nutida rätt i allmänhet är perifer. Såsom ovan (se I) visats stöter en framställning av sedvanerätten på vissa gränsdragningsproblem. Vissa författare på 1800-talet har varit beredda att mbegripa rättspraxis och t.o.m. doktrin i sedvanerätten, medan andra har använt sig av en så strikt definition, att även handelsbruk och dylikt ansetts ligga utanför secfvanerätten. I detta kapitel undersöks främst den del av sedvanerätten, som med en träffande norsk term betecknas som »publikumssedvaner»,' dvs. den sedvanerätt, som uppstår inom och iakttags av (den av lekmän) bestående allmänheten eller inom en icke av jurister bestående yrkesgrupp, vilket torde motsvara det oftast använda begreppet i 1800-talets rättsvetenskapliga litteratur. 2. Nutida sedvanerätt I nutida doktrin betecknas sedvanerätten undantagslöst som en rättskälla eller rättskällefaktor. Däremot är åsikterna divergerande, då det gäller frågan, vad som avses med begreppet sedvanerätt. Man kan analysera de olika framställningarna med hjälp av tre problemkomplex: 1. Sedvanerättens former, 2. börutsättningarna för sedvanerättens giltighet och 3. Förhållandet mellan nutida och traditionell lära omsedvanerätten. 2.1. Sedvanerättens former Sedvanerätten delas allmänt upp i olika faktorer. Andenxs anser, att domstolars och andra myndigheters praxis spelar en större roll än tidigare och att det är vanligt att räkna även rättsregler som fastslagits i praxis till sedvanerätten. Allmänhetens sedvanor har nuförtiden betvdelse främst i rättsförhållanden. Sc t.ex. Andcnx'iy s. 105.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=