58 ställning av analogin bevisar. Det finns inte heller skäl att betvivla, att även rättskälleläran nära ansluter sig till i synnerhet mera förmedlande tyska framställningar, vilket inte utesluter en självständig argumentering. De författare, som försett sin framställning av rättskälleläran med en mera utförlig notapparat, försöker inte heller dölja detta beroende. Montgomery hänvisar till bl.a. Savigny, Puchta, Wächter, Unger, Gerber och Stobbe,^°^ och Ekström därtill till Biilow samt till nyare författare, såsom Dernburg, Regelsberger och Jellinek, men också till nordiska författare, såsom Reuterskiöld och Platou.^^** Sundberg och Tammhar betonat betydelsen av Oskar Biilows »Gesetz und Richteramt» för Bentzön och för övergången till en öppnare rättskällelära i allmänhet i den nordiska litteraturen; Bentzon själv talade dock omsamtidens mera engelskt präglade teori, som stod i motsättning till den äldre i Tyskland förhärskande deduktiva metoden.Det är dock inte möjligt att här i sin helhet undersöka de tyska förebilderna till hela den nordiska rättskälleläran under ett drygt sekels tid, redan av den orsaken, att den tyska doktrinen var så splittrad, att man torde kunna finna en förebild till nästan varje ställningstagande i nordisk litteratur. I stället kommer jag i samband med behandlingen av de olika rättskällorna att kursoriskt redogöra för de viktigaste tyska förebilderna och även undersöka om förändringarna i nordisk doktrin kan förklaras med motsvarande förändringar i den tyska rättsvetenskapliga litteraturen. 303 Se Montgomery, s. 13-28, noter. Se Ekström, s. 9 f. noter och s. 35 not 3. Sundberg, s. 159 ff.; Tamm, La:rebog, s. 258 f.; jfr Bentzon, s. 80. Se även Bentzon, SvJT 1929, s. 533: »Uden at jeg var blevet opmserksom paa Bulows Vasrk, kredsede jeg fra Begyndeisen af Halvfemserne i Föredrag og (autograferede) Forelsesninger ud fra lignende Betragtninger om . . . det vigtigste i Retskildela:ren.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=