15 I läroboken från år 1982 talar Aarnio endast i förbigående om rättskällelärans betydelse både för domstolarnas verksamhet och den rättsvetenskapliga forskningen/° men efter Timonens kritik av en för domare och rättsvetenskapsmän gemensam rättskällelära'^' tar Aarnio utförligare ställning till denna fråga. Såsom nämnts anser Aarnio, att Peczeniks indelning endast gäller den praktiska lagskipningsverksamheten. Indelningen enligt förpliktelsens grad har inte samma betydelse inomden rättsvetenskapliga forskningen, då en forskare inte hotas av tjänsteåtal för att han förbiser en rättskälla. Då det gäller »vardagsanvändandet» av rättskällorna, har enligt Aarnio domaren och forskaren ett olika förhållande till dessa."*’ Aarnio försöker dock rädda rättskällelärans enhet genom att hänvisa till den juridiska lösningens teori. Omman strävar till »den bästa tänkbara» lösningen eller tolkningen, är domaren och forskaren i samma situation. Alla andra rättskällor än lagen är »svagt förpliktande»; lagens nyckelställning beror på att varje juridisk lösning alltid måste kunna fästas vid lag. Både domaren och forskaren som eftersträvar en optimal lösning bör dock alltid använda sig av allt tillgängligt och relevant material. Aarnio säger sig basera sin framställning på den optimala tolkningens modell. Den svaga förpliktelsen betyder i detta fall, att varje rättskälla bör användas, omdet inte existerar något skäl mot detta. 1.2. Den traditionella rättskälleläran i nutida doktrin I flera här behandlade läroböcker förekommer en föreställning om att författaren framställer en »modern» rättskällelära, som klart skiljer sig från den »traditionella» rättskälleläran. Andenxs sammanfattar rättskälleläran i äldre litteratur i tre punkter: 1) Det finns två rättskällor, lag och sedvanerätt. 2) Analys av rättskällorna ger svar på alla frågor. Rättssystemet är fullständigt; domaren använder lagen, men han skapar den inte. 3) Det går att genomen objektiv metod komma fram till den enda rätta lösningen. Enligt Andenars skiljer sig den moderna rättskälleläran från den traditionella på alla dessa punkter: 1) Det finns även Aarnio, Oikeussäannösten, s. 93. ■" Timonen (s. 127 fl. och LM 1989, ,s. 666 ft.) har lagt framett intressant förslag omolika rättskälleläror för domare och rättsvetenskapsmän.Fridthjoj Bernt (Rettskildebruk for forskeren, TfR 1989, s. 265-294) har konstaterat, att den förhärskande danska och norska rättsvetenskapen (bl.a. Ross, Augdahl ocb Eckhoff) syns vara fast förankracf i läran om rättsdogmatikens enhet, sä att domstolarnas användande av rätten är den metodologiska förebilden och att rättskälleläran är densamma oberoende av vem som använder rättskällorna (s. 270). Bernt (TfR 1989, s. 293 f.) anser dock, att denna - nu redan som traditionell betecknade - rättskällelära är användbar inomcentrala delar av rättsvetenskapen. En diskussion om en eventuell »polycentri» i rättskälleläran och en »mvndighedsspecifik» rättskällelära (se även Henrik Zahle, Polycentri i rettskildela;ren, i: Samfunn Rett Rettferdighet, Festskrift til Torstein Eckhoffs 70-årsdag, Otta 1986, s. 752) faller dock utanför ramen för detta arbete. Aarnio, s. 222. ■” Aarnio, s. 222.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=