158 skiölds mening, att praxis såsom rättstolkning aldrig kan bli bindande.Själv anser han praxis inte vara en rättskälla, även om han betonar dess stora praktiska betydelse och möjlighet att förvandlas till sedvanerätt. I Norge har man varit ganska benägen att ge Hoyesteretts domar en viss bindande verkan, medan domaren enligt finsk rätt inte fär döma enligt prejudikat.Ekströmanser t.o.m., att publicerandet av senatsavgöranden i lageditionerna kan leda till »ett omdömeslöst efterföljande» av prejudikat.Argumenten, enligt vilka domaren ä ena sidan noga bör pröva, vad som skall anses vara lag, och ä andra sidan inte godtyckligt avvika frän tidigare praxis, betecknas av Ekströmsäsom endast skenbart oförenliga med varandra.241 2.3.2.5. Sammanfattning Nägra omedelbara förändringar i rättspraxis’ ställning som rättskälla efter offentliggörandet av den högsta instansens domskäl i Danmark och Norge kan sist och slutligen inte iakttas; i Danmark framhåller man uttryckligen, att denna lagstiftning är utan betydelse i detta avseende. Det gemensamma draget i den nordiska doktrinen rörande rättspraxis och prejudikat under slutet av 1800-talet och början av detta århundrade är den utpräglat praktiska inställning, somvar märkbar redan i det tidiga 1800-talets litteratur. Erän 0rsteds betonande av praxis’ reella nytta går man först över till en av den historiska skolans terminologi influerad doktrin, enligt vilken rättspraxis säsom en del av eller en efterföljare till sedvanerätten är en rättskälla, medan man under senare hälften av 1800-talet betonar praxis’ betydelse för lagtolkningen och domarens rättsskapande funktion i samband med luckor i lagstiftningen. Spridda hänvisningar till den historiska skolans rättskällelära förekommer ännu i nägra arbeten, men i allmänhet framhåller man den faktiska nyttan av en stadgad rättspraxis. Denna realistiskt betonade lära, vars utgångspunkt i nordisk doktrin alltså redan finns hos 0rsted, är fullt utvecklad i Andresens och Auberts artiklar på 1860-talet. Läran vinner dock allmänt erkännande först i slutet av 1800-talet (Nordling, Montgomery, Bentzon) och i början av detta århundrade (Hagerup, Stang, Platou, Sjögren, Ekström).''*’ Man hänvisar nu ofta till tysk doktrin, främst Biilow, ehuru denna lära, trots Billows invändningar, ursprungligen åtminstone delvis härstammade även från den historiska skolan. Andresens och Auberts ställningstaganden förblir okända i de övriga nordiska Ekström, s. 35 not 3. Ekström, s. 34 ff. Ekström, s. 36 not 3. ’■*' Ekström, s. 36. Ytterligare exempel kunde lätt finnas. T.ex. Folke P.son Wetter talar i sin provföreläsning (Lagstiftning och rättstillämpning. Nytt Juridiskt .^rkiv II 1912, s. 324—33S) om domstolarnas uppgift att fylla luckor i rätten (s. 334) och om deringen, vid sidan av den logiska verksamheten. 240 domstolarnas större uppgift, den rättsskapande vär-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=