136 Medan Brandt i förordet till »Samling» i enlighet med äldre nordisk tradition varnar för en ensidig och för omfattande bundenhet vid prejudikat utan teoretiska insikter, är inställningen till prejudikaten odelat positiv i provföreläsningen från år 1862. Rättspraxis utgör en viktig del av sedvanerätten, eftersom rättsskipningen är en del av juristkårens vetenskapliga verksamhet. »I det hele juridiske Forretningsliv ligger ... en sand og rig Kilde for en virkelig sa:dvansmxssig Retsdannelse. Men en sa:regen vigtig Plads indtager her den Del af den praktiske Ret, der er bygget paa Overdomstolenes Pnajudikater.» Grunden för rättspraxis’ bindande kraft är enligt Brandt densamma som för sedvanerätten i allmänhet, men vissa orsaker talar för prejudikatens ännu större betydelse, så att de på »Domstolenes Pra^judikater byggede Retsregler antager . . . en egen Karakter, der kommer Love temmelig nxr». Domstolarnas makt att genomdriva sina åsikter i förening med sannolikheten, att de i fortsättningen kommer att döma på samma sätt, leder till att medborgarna rättar sina handlingar efter domstolarnas utslag. Prejudikatens bindande kraft beror enligt Brandt på »Nodvendigheden af Stadighed», varför man inte kan ställa något krav på en viss tid, somdå det gäller sedvanerätten, utan ett prejudikat fungerar omedelbart som en regel för framtiden. Domarens bundenhet av sina egna prejudikat förklaras med att de inte vilar på hans persons utan på hans ämbetes auktoritet. 118 2.3.1.3. Sverige I äldre svensk doktrin nämner Holmbergson praxis endast i samband med lagkollision. Omman inte kan lösa konflikten med hjälp av lagens analogi och allmänna rättsgrunder, »har man ledning uti den grundsats, som blifvit följd vid högre Domstolar och isynnerhet vid den Högste Domstolen». Omfrågan inte behandlats vid dessa domstolar, kan man rätta sig efter andra domstolars avgöranden. Medan Holmbergson tilldelar praxis en ganska undanskymd roll som ett hjälpmedel vid lagtolkningen, upprepar Schrevelius den historiska skolans tes om »ett serskildt stånd af Rättskunniga, som blifva det juridiska vetandets Representanter». Både teorin, sådan den förekommer i de rättslärdas skrifter och föredrag, och domstolarnas praxis är en verklig källa för det juridiska vetandet, och den rätt, som hämtas ur denna källa, kan kallas vetenskaplig rätt eller juristrätt.Schrevelius konstaterar, att mången anser det olämpligt, att hänföra teori och praxis till rättskällorna, men enligt honomär det nödvändigt, att de, som gjort rättsvetenskapen till sitt huvudyrke, skall ha ett större infly118 Bnuuit, UfL II (1862), s. 124. UtL II (1862), s. 124 f. Holmbergson, s. 5. Schrevelius I, .s. 8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=