130 rättspraxis i praktiken var obefintliga. Ingen författare var beredd att acceptera rättspraxis och prejudikat som en rättskälla. Trots detta kan man inte säga, att rättsvetenskapsmännen ens under denna tid skulle ha varit principiellt negativt inställda till rättspraxis. De upprepade varningarna för en övertro på praxis ledsagas alltid av ett betonande, att just praxis utan teoretisk underbyggnad är farlig. Varningarna riktar sig alltså inte mot rättspraxis som sådan, utan mot »halvlärda domare», domare utan juridisk utbildning, vilka ingalunda v'ar ett sällsynt fenomen ännu på 1700-talet. Såväl i svensk-finsk som dansk-norsk doktrin skiljer författarna mellan prejudikat och stadigvarande praxis. Då det gäller prejudikaten, har åtminstone ett par författare (Nehrman, Calonius) tydligen bekantat sig med anglosachsisk litteratur. Förbehållen i den nordiska litteraturen gäller dock främst prejudikatens betydelse, medan stadigvarande rättspraxis hänförs till sedvanerätten.‘’° 2.3. Rättspraxis på 1800-talet Om man förutsätter, att rättspraxis’ betydelse i rättskälleläran skulle vara beroende av tillgängligheten av den högsta instansens prejudikat, torde det vara befogat att dra en tidsgräns vid början av 1860-talet, då det gäller den nordiska doktrinen. Den första nordiska rättsfallssamlingen utkomi Köpenhamn visserligen redan på 1770-talet, då hojesteretsadvokaten Frederik Wilhelm Wiwet (1728-1790) publicerade akter i mål, i vilka han själv deltagit. Urvalet verkar basera sig på målens allmänt mänskliga intresse, och första bandet innehåller endast brottmål; Wiwet tar inte heller ställning till betydelsen av Flojesterets prejudikat.^' I början av 1800-talet börjar man i Danmark på privat initiativ fortgående publicera rättsfall, vanligen i juridiska tidskrifter. Också i detta fall är utvecklingen långsammast i Finland, där den första tidskriften med regelbundna rättsfallsreferat börjar utkomma först år 1865. En viktig milstolpe i utvecklingen inträffar i Danmark år 1856 och i Norge år 1863, då Hojesterets tidigare hemliga domskäl blir offentliga. Under senare delen av 1800-talet förbättras rättsfallsutgivningen även i Sverige och i Finland. I Sverige började Naumanns Tidskrift med utförliga referat utkomma år 1864 och Nytt Juridiskt Arkiv år 1874, och i Finland publicerades samtliga domar från senatens justitiedepartement från och med år 1895.^’ I slutet av 1800-talet har man alltså tillgång till fullständiga rättsfallssamlingar från de högsta instanserna i hela Norden, vilket kunde inverka på ställningstagandena till rättspraxis i den juridiska litteraturen. Sk åven Sundberg, s. 109. Se Wiu'et, Fortale. Se närmare Sundberg, s. 148 ff. och 152 f.; Heinonkoski, LM 1943, s. 345; Strömholm, s. 333.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=