92 eganderätten, kan det icke vara något annat än innehafvandet och det i god tro skedda förvärfvandet, som skall skyddas. Äfven dervidlag har, såsom jag tror, vindicationsläran i allmänhet gått för långt. Man anser nu allmänt, att egaren af en honom olagligen frånhänd sak är berättigad att återtaga den äfven från ”bona fide”-innehafvaren. Detta anser jag vara oriktigt, ty likasom eganderätten till den under lagliga former förvärfvade fastigheten bör skyddas, så bör äfven det i god tro skedda förvärfvet af lös egendom skyddas. Den ofantliga omsättning och lifliga rörelse, somnutidenför medsig, gör det för mig omöjligt att undersöka, huruvida en lös sak, som jag t. ex. köper, möjligen för flera år sedan blifvit stulen. Jag bör derför äfven der skyddas, då jag i god tro harförvärfvat saken. Jag har icke kunnat få fullkomlig reda på, hvad den danska och den norska rätten i detta hänseende stadga.’ Hvad vår svenska lag angår, stadgar den - hvilket stadgande bibehållits från den gamla Missgernings-Balken - att om stulet gods klandras, så skall innehafvaren genom fångstmän eller vitnen visa sin rätt, och kan han göra det, säger lagen, ”vare saklös”. Dessa ord ”vara saklös” hafva tolkats olika på olika tider. Några hafva ansett, att med dessa ord skulle förstås, att han är alldeles fri och således behåller saken, men en af våra juridiske författare, Olof Rabenius, har uttalat den åsigten, att, då det i ett annat kapitel af vår lag, nämligen 11 kap. Handels-Balken, finnes stadgadt, att, omen person har lånat ut gods till en annan och denne afhänder sig det, säljer, pantsätter eller bortgifver det, långifvaren likväl är berättigad att lösa det åter - man ”a fortiori” måste antaga, att, när detta kan tillåtas till och med den, som frivilligt afhändt sig gods och lemnat det ifrån sig, denna rätt med så mycket större skäl bör tillkomma den, som godset är frånstulet.’° Man har således kommit till den åsigten, att den, som har förlorat sin egendom, skulle vara berättigad att åtminstone lösa igen den, om han också icke får taga igen den. Orden ”vara saklös” hafva nämligen dervid så tolkats, att de blott afse det kriminela ansvaret och att således sakens återställande skulle följa af den stränga vindicationsläran. Jag anser för min del, att de förhållanden, somjag nämde, nämligen den starkare omsättning och lifligare rörelse, somnutidenför medsig, nödvändigt fordra andra grundsatser i detta afseende, än den gamla vindicationsläran innefattar, och jag hyser derför den åsigten, att det är det i god tro skedda förvärfvet, sombör skyddas. Man skall kanske anmärka, att detta skulle kunna gifva anledning till missbruk, och att, om stulna saker på det sättet allt för lätt kunde afyttras eller frånhändas, svårigheten för egaren att återfå dem skulle förökas. Detta beror dock på den stränghet, hvarmed domaren i det af- ’ Uttalandet vittnar om en ofta i dagen trädande vårdslöshet hos Sparre. Kännedomomdansk och norsk vindikationsrätt hade han lätt kunnat få genomatt slå upp de klassiska och för en dåtida jurist rimligen välkända stadgandena i Danske Lov och Norske Lov. Sparre gjorde alltså samma misstag vid tolkningen av HB 11; 4 jämfört med MB 49:2 som Rabenius och Göta hovrätt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=