RB 42

84 omdet rättvisa uti, att hvar och en eger att, då en sak blifvit honom oärligen beröfvad, återtaga hvad han på detta sätt förlorat. Ett ytterligare skäl för lagens antagande är, att under nuvarande förhållanden, eller med den tydning man vill gifva nu gällande lag, egaren af det stulna ej anser sig böra göra något försök att upptäcka tjufven, enär han ej anser det löna mödan, då han ej har utsigt att kunna få tillbaka godset, utan endast genomsådant eftersökande vålla ytterligare förlust.” Han yrkade bifall till Utskottets förslag. Larsson var alltså en av de många somansåg att vindikationsrätten till stulet gods var fast förankrat i det allmänna rättsmedvetandet. I hans uttalande instämde också fem ledamöter, som alla intog en framskjuten ställning i lantmannapartiet, däribland Carl Ifvarsson och Sven Nilsson i Efveröd. Men Sparre försvarade envist och i lika överdrivna ordalag sin uppfattning omvindikationsrättens förödande verkningar på handelslivet. Med den stora auktoritet somhan hade är det mycket möjligt att detta argument blev avgörande för voteringens utfall i kammaren, särdeles somhan förespeglade att ägaren skulle ha vindikationsrätt vid ”minsta misstanke” omköparens goda tro, en konstruktion helt gripen ur luften. Sparre påstod nämligen: ”Man bör visserligen vara glad att få en fråga löst, men hufvudsaken är dock att få den löst på ett lämpligt och ändamålsenligt sätt, och deruti tviflar jag, att Utskottet vid denna frågas behandling har lyckats. Herrame kunna icke vilja till den grad göra all handel enskilde emellan omöjlig., att man stadgar, att varor, som en gång varit stulna, äfven omde äro sålda af fullkomligt pålitliga personer, skulle kunna från en i god tro varande köpare återtagas, utan den ringaste ersättning, äfven omköparen å sin sida iakttagit den största möjliga försigtighet, under det den bestulne måhända förfarit ganska vårdslöst. Jag tror, att man måste pröfva förhållandena i hvarje särskildt fall, och att det är på grund deraf, som frågan måste afgöras. Den förmenta olikheten i åsigter är icke så farlig, som man föreställer sig; den kommer sig deraf, att förhållandena äro så väsentligen olika. Om det ligger den minsta skymt af misstanke mot den som köpte, då bör han tvingas att återlemna godset utan ersättning, men att stadga ett så beskaffadt återlemnande, som här är i fråga, skulle ju strida mot all billighet och rättvisa. Angående Sven Nilsson i Efveröd se ovan s. 75. Carl Ifvarsson, 1818—1889, var en av lantmannapartiets särskilt framstående personligheter. Han var ledamot av bondeståndet 1859, 1862-1863, 1865-1866. 1865-1866 var han ledamot av statsutskottet. Han tillhörde II. kam. 1867—1889. Han var under många år partiets ledande man och utövade ett stort inflytande. NF. Genom att Ifvarsson tillsammans med fyra andra framstående representanter för lantmannapartiet instämde i partivännen Carl A. Larssons anförande till stöd för lagutskottets förordande av en omfattande vindikationsrätt till stulet gods blev frågan i någon mån av partipolitisk karaktär. En oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods överensstämde ju särskilt med ägarintresset på landsbygden, sådant detta i århundraden hävdats av bondebefolkningen.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=