82 om sina tjenares eller ombudsmäns oredlighet, åt dessa anförtrodde sin egendom, som af dem afyttras, skulle derigenompå den redliges och omtänksammes bekostnad obehörigen omhuldas man skulle kunna tänka sig det fall, att en spekulant, i komplott med andra nidingar, läte sig af dessa bestjälas för att, sedan de väl undkommit, inomett år återtaga godset, som han aldrig förlorat ur sigte. ”Man skall icke bota ett ondt med hälften värre” säges det i våra gamla domareregler. Jag befarar att detta är fallet med Utskottets förslag och anser nu gällande lag, omockså möjligen icke alltid med erforderlig urskilning tillämpad, i en god domares hand vara tillfyllestgörande. Den förutsätter i hvarje förekommande fall en pröfning af dervid inträffade förhållanden, med afseende hvarå frågan rätteligen bör afgöras, och det af Utskottet också åberopade allmänna rättsmedvetandet är, der återlemnande af stulet gods någon gång vägras, tillräckligt talande till egarens fördel.” Bland reservanterna kan särskilt nämnas von Gegerfelt, vilken liksom vid 1874 års riksdag ville stödja utskottsförslaget vid den riksdagen med dess regler ompriviligiering av marknadsköp och pantlånerirörelse. Ledamoten Sundell yrkade avslag på motionen sedan nu tvenne riksdagar två år i följd ej kunnat ena sig om beslut i saken. För egen del höll han - liksom tidigare—fast vid lagkommitténs förslag. Ärendet komäven detta år mycket sent upp på kamramas bord; det avgjordes i II. kam. lördagen den 22 maj vid ett kvällsplenum och påföljande dag i I. kam., likaledes vid ett kvällsplenum. Eric Sparre gick — liksom tidigare - till storms mot utskottsutlåtandet, varvid han intill det groteska överdrev konsekvenserna av utskottsförslaget. ”1 fråga varande lagförslag har vid ett par föregående riksdagar blifvit understäldt Riksdagens pröfning, men förkastats, och jag hemställer om enahanda utgång på det nu framlagda förslaget. Man får ej till den grad afse fruktan för tjufvar, att man omöjliggör all handel och vandel enskilde emellan. Detta skulle otvifvelaktigt blifva följden, om man antoge ett lagbud, som stadgar, att lös egendom, somköpts hvar somhelst, under hvilka förhållanden somhelst, med hvilken omtanke och försigtighet somhelst, skall kunna köparen fråntagas derför, att den en gång varit stulen. Omman t.ex. går till en urmakare och köper en klocka, kan lätt inträffa att denna befinnes vara stulen, icke af urmakaren, utan efter stölden kommit i tredje eller fjerde mans hand och slutligen blifvit, för försäljning, inlemnad till urmakaren, i sådant fall skulle uret kunna köparen fråntagas. Under sådana förhållanden kan man ju ej våga köpa någonting.” . . ”Slutligen hemställer jag, om det är rätt lämpligt att nu afgöra en så vigtig fråga, som för ögonblicket ej synes rätt intressera. Med fästadt afseende på Sparre förväxlade här vindikationsrätten till stulet gods med ägarens position vid anförtrott förskingrat gods. Detta senare fall var reglerat i HB 11:4 och 12:4 till fövär\'arens förmån. Sparre upprepade sig alltså, jfr. s. 60 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=