79 knappast begära att dessa idkare af ett lagligen medgifvet näringsfång skola genom en noggrann undersökning i sådant afseende drifva bort sina kunder och undergräfva sin egen existens. Vore deremot den bestulne egaren oomtvistadt berättigad att, utan afseende på dessa förhållanden, återtaga sitt på dylika stället, skulle dessa, äfven i andra afseenden samhällsförderfliga näringar, omej försvinna, så dock inskränkas till mindre oroväckande dimensioner. Men skall den ifrågasatta lagbestämmelsen verka välgörande i afseende på tjufnadsbrotts upptäckande och förminskande, så måste vindikationsrätten till stulet gods hel och oinskränkt genomföras; ty om man bibehåller de af Lagberedningen och Lag-Utskotten vid 1873 och 1874 årens riksdag föreslagna undantagen för hvad som köpes på marknader etc., så åstadkommer man, efter mitt förmenande, just motsatsen. Det torde vara lika säkert att den hederliga handeln ej behöfver detta skydd, som att det för tjufvar och deras medhjelpare skulle vara till oskattbar fördel. Omman derigenomatt en stulen vara säljes på marknad eller torg kan garantera sig mot egarens rätt att utan lösen återtaga den, så lärer väl ingen tjuf underlåta att torgföra sin fångst och der sälja den till en god vän, för att sedan med honomdela den lösepenning, egaren nödgas utgifva och hvilken det står de såta kamraterna, säljaren och köparen, fritt att uppdrifva till varans fulla värde, ja också, i särskilde fall, deröfver. Betänker man derjemte att klädmäklare och enskilda pantlånare bedrifva sin rörelse i ”salubodar” och ”handelsmagasin”, så faller det genast i ögonen att man genom antagande af de föreslagna undantagen skulle förvandla dessa nästen från hemliga., till offentliga, af lagen hägnade tjufgömslen. Icke ens för allmänna pantlåneinrättningar finner jag undantag böra göras. Hvad den i Stockholm befintliga angår, så innehåller det för densamma gällande regiemente följande bestämmelser: ”På det icke stulna saker må på god tro varda i låneinrättningen emottagna och belånade, skall vid inrättningen vara anställd ett polisombud, som deröfver dagligen utöfvar tillsyn samt, då sådana saker till belåning inlemnas, eger att demanhålla och innehafvaren i händelse af befogenhet till laga åtal befordra”. Besynnerligt nog har man i detta stadgande velat finna ett motiv att göra undantag i fråga omvindikationsrätten för Stockholms allmänna pantlåneinrättning; jag kan för min del deri ej se annat än ett bevis för undantagets obehöflighet. I den ständiga polisuppsigten har ju nemligen inrättningen det bästa skydd, man gerna kan tänka sig, mot oärliga pantlånare. I afseende på allmänna pantlåneinrättningar i andra städer delar jag helt och hållet den af ordföranden i Lag-Utskottet vid förra riksdagen uttalade mening att ”ett privilegium, som skulle göra dessa inrättningar till tjufköpare, vore högst olämpligt”. På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, anser jag att den nya lagbestämmelse, som är af behofvet påkallad, med hänsyn till den olika tolkning, hvartill nu gällande stadgande i ämnet gifvit anledning, bör erkänna den bestulne egarens vindikationsrätt utan annan inskränkning än i fråga om tiden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=