74 kommer att tillämpa ifrågavarande lagrum. Jag har tjenstgjort i öfver 10 år i Svea hofrätt och lyder nu under Göta hofrätt och har således erfarenhet af deras sätt att döma, och jag kan försäkra att inom dessa hofrätter råda inga olika åsigter uti berörda afseende. Förhållandet är deremot att vid hvarje köp af tjufgods ställa sig förhållandena så olika, att det är omöjligt att på förhand bestämma om godset får återtagas, ty detta beror på de i oändlighet varierande nyanserna i hvarje särskildt fall, och just med afseende härpå är vår nu gällande lag uppställd. Den föreskrifver, att köpare af stulet gods skall för visande af sin rätt framhafva fångesmän och vittnen, och derefter skall domaren pröfva om köparen är skyldig eller icke. När det nu i ämnet gällande stadgandet intogs i förordningen om nya strafflagens införande den 16 februari 1864, så kunna Herrarne vara öfvertygade om, att man noga öfvertänkte saken, innan man beslöt sig, men man kom då till det resultat, att det vore klokare att bibehålla stadgandet i 1734 års lag, som hade 140-årig häfd för sig, än att antaga Lagberedningens förslag. För att visa otillräckligheten af nu gällande stadgande, har man ett enda prejudikat att åberopa. Dettaprejudikat, somär sedan 1850-talet, rörde just en hästhandel vid en marknad, och alla domstolame förklarade i detta fall, att, då köparen i god tro på marknad köpt hästen och icke haft det ringaste skäl att misstänka den oärliga åtkomsten, han egde att behålla hästen; och detta synes mig rätt.” Värdet av Sparres försäkran att någon skillnad ej förelåg mellan de olikahovrätternas praxis är tvivelaktigt. Han hade fram till 1850 verkat i Svea hovrätt, där han blev assessor 1850 och kunde alltså ha kännedomompraxis där. Att han som landshövding lydde under Göta hovrätt betydde emellertid knappast att han följde eller ens kunde följa hovrättens praxis i en så speciell fråga. Dess domar trycktes ju inte och blev allmänt kända endast omde överklagades till HD. Därtill var hans redovisning av praxis från 1850-talet vilseledande.Han påstod att det bara fanns ett prejudikat att åberopa (det fanns minst två) och att i detta hade alla domstolarna medgivit att förvärvaren-svaranden skulle få behålla hästen då han i god troköpt den på marknad. Eftersom Sparre måste avse ett av de båda ovan refererade fallen från 1854-1855 må erinras om att underdomstolarna i båda fallen gav ägaren godset åter utan lösen samt att Göta hovrätt endast förstärkte förvärvarens position såtillvida att han skulle ha rätt till lösen, en ståndpunkt somHögsta domstolen följde. Sparres polemik mot utskottet var sålunda ovederhäftig. Men riksdagen stod Sparre kunde vara både ovederhäftig och hänsynslös, när han engagerat sig för en sak. I Svenska män och kvinnor belyses denna sida hos honompå följande sätt: ”S. var okonventionell och impulsiv och fick härigenommånga vänner men också fiender. Hans många och långa tal i riksdagen voro friskt originella och vittnar om en ovanlig lätthet att finna ord, men stundom också om en mindre noggrann kontroll av uttryckssätt och meddelade fakta. Han kunde aldrig tala lugnt och kallt i en sak som intresserade honom, och i stridens hetta förgick han sig ofta, vilket betydligt förringade hans inflytande. Framgångenfick ofta tjäna som ursäkt för de stundomväl bryska och ej alltid korrekta metoderna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=