RB 42

65 ”marknader, torg och andra allmänna försäljningsställen”. Detta var orsaken till hans yrkande omåterremiss. I princip samma rättspolitiska motiveringar framställdes i den fortsatta dehatten av två inflytelserika representanter för lantmannapartiet, som båda ansåg sig företräda den allmänna opinionen på sina orter, Ivar Månsson och Sven Nilsson i Efveröd, den senare ledamot av lagutskottet. Båda var varma anhängare av den oinskränkta vindikationsrätten, Månsson under åberopande bl.a. av att häststölder var vanliga i hans hembygd och Nilsson därför att ”i min hemort har man gått så tillväga, att den bestulne återtagit sin vara hvar den funnits”. Denna regel hade synts honom så självklar, att han snarast blivit förvånad över motionen. Gentemot Eric Sparres uppenbart överdrivna skildringar av de olyckor som skulle drabba landet vid ett strikt genomförande av den oinskränkta vindikationsrätten anförde han en i formen lika mild som i sak dräpande kritik. Månsson yrkade återremiss för att få bort begränsningen av vindikationen vid köp på marknader o.s.v., medan Nilsson, som också gärna sett en sådan begränsning, nöjde sig med att yrka bifall till utskottsutlåtandet. Debatten avslutades med ett kraftfullt inlägg av en av landets ledande jurister och politiker, dåvarande civilministern Axel Bergström,*^ som även han i expressiva ordalag stödde kraven på en lagstiftning omoinskränkt vindikationsrätt. Även Bergström bör, liksom Sparre och Carlén, återges utförligt. Han hade många intressanta upplysningar att ge: ”Utan tvifvel är läran omvindikation af lösören eller egares rättighet att genom laga käromål utan lösen återvinna lösöre som, obehörigen emot egarens vilja, kommit i annan mans hand en utaf de vigtigaste discipliner inom hela privaträttens område’, men just derför är det nödvändigt att, då fråga uppstår att lagstifta rörande detta ämne, iakttaga den aldra största varsamhet och framför allt icke ensidigt skärskåda detsamma från en enda synpunkt. Såsom både Lag-Utskottet uti sitt betänkande och äfven den ledamot af Utskottet, som först yttrade sig, anmärkt, äro vi icke i saknad af lagbestämmelser i denna fråga. En af dessa bestämmelser, beträffande vindikation af gods, som egaren genom stöld mistat, återfinnes uti 49 kap. 2 § Missgerningsbalken och är intagen uti Ivar Månsson, 1845-1911, var som nästan alla företrädare för lantmannapartiet, ursprungligen jordbrukare. Men han ägnade sig tidigt åt kommunal- och rikspolitik. Han blev riksdagsman vid 27 års ålder i II. kam., där han satt åren 1873-1879 och 1856-1903. Under första perioden tillhörde han lantmannapartiets ”vänster” men blev med tiden alltmer högerorienterad. NF. Axel Bergström (1823-1893) var vid denna tid ledamot av II. kam. för Stockholms stad och chef för civildepartementet sedan 1870. Han hade redan 1873 bakomsig en lysande och mångsidig karriär som domare och politiker. Efter hans högt skattade gärning som civilminister - han hade därunder blivit kallad ”kung Bergström” —markerades hans anseende somjurist av ett juris hedersdoktorat i Uppsala, 1877, och chefsskapet för justitiedepartementet, 1888. SBL 3, 1922, s. 739 ff. Intressant är att hans ståndpunkt i denna principiellt viktiga juridiska fråga alls ej torde ha påverkats av hans politiska åsikter - han var en i hög grad självständig motståndare till lantmannapartiet - utan endast av hans juridiska uppfattning. Det hör till saken att han anses ha varit en av landets skickligaste civilrättsexperter. 5

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=