56 att ”komma åt den talrika klass af tjufköpare och svikliga pantlånare, som fanns”. Herman von Gegerfelt* uppträdde också till försvar för lagutskottet och därmed alltså för vindikationsrätten. Han yttrade bl.a.: ”Jag vill vidare, i anledning af hvad Herr Nordströmyttrade derom, att Lagkommittén bestod af stora män, hvars åsigter man bör tillerkänna en synnerlig betydelse, fästa uppmärksamheten derpå, att icke heller Lagberedningen bestod af några pygméer. Och jag tror, att man måste medgifva, att i allmänhet Lagberedningens arbete har företräde framför Lagkommitténs, hvilket är en naturlig följd af den ytterligare pröfning af frågorna, som der skett; och säkerligen kommer, vid den förestående omarbetningen af våra lagar. Lagberedningens åsigter att mera läggas till grund än Lagkommitténs.” Sedan ytterligare tvenne talare yrkat bifall till lagutskottets betänkande, återkom ledamoten Nordström med en polemik mot utskottets ståndpunkt. Han skulle beklaga omdet föreliggande förslaget blev upphöjt till lag. ”Under det man å ena sidan äfven nu kommer fram med den så ofta framhållna men missförstådda anmärkningen, att åtskilligt i rättsordningen kan vara riktigt i teorien som icke är lämpligt i praxis — likasom om något kunde vara rätt och nyttigt i det praktiska lifvet, som icke stöddes på en sann och mogen uppfattning af rättsbegreppen eller rättsteorien - uppställer man, å den andra, likväl eganderättens teoretiska begrepp i detta ämne så oinskränkt och så afgörande, att för den all annan rätt borde vika. Man fäster blicken så uteslutande på egarens rätt, att man glömmer den redlige innehafvarens. Då en person, som vill föryttra något lösöregods, finnes deraf vara i besittning, och ingen anledning förekommer att hos honommisstänka oloflig åtkomst deraf, kan köparen eller förvärfvaren ej annat än antaga honomvara antingen behörig egare, eller efter omständigheterna på dennes vägnar till abalienation af godset berättigad. Det är hvarken en rätt eller en pligt för köparen eller förvärfvaren, att först af säljaren eller öfverlåtaren fordra redo för åtkomsten af godset, och en lag om sådan förpligtelse skulle snart i det praktiska lifvet befinnas vara en orimlighet, ett hån mot hvarje hederlig person. Kunde dessutom denne svara för sig sjelf, vore det ej nog; han måste ock kunna svara för sina fångesmän, omändamålet med en sådan lag skall vinnas. Lagstiftarne af år 1734 insågo allt detta alltför väl, då de inskränkte sig till det stadgande, att en hvar, somköpt något af ”den, sommisstänkt är”, skall gifva godset åter och dessutomefter omständigheterna straffas; lemnande för öfrigt åt pröfningen i hvarje särskildt fall, huruvida sådana misstänkliga förhållanden förekommit, att innehafvarens åberopade goda tro icke kan erkännas. Härigenomförfaller ock betydelsen af det under debat- * Herman Georg von Gegerfelt var vid denna tid hovrättsråd i Göta hovrätt. Han var senare president där 1878-1883. I I. kam. var han ledamot av lagutskotten 1867—1870 och 1873-1879. Just år 1873 var han utskottets ordförande. Han spelade en framträdande roll vid de nordiska juristmötena. Se SBL 16, s 777 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=