53 ”saker”, välbekant i vårt äldre lagspråk i betydelsen af ”skyldig” till något (finna saker till, göra sig saker till). Uttrycket: ”vare saklös” betyder således fulla motsatsen af: ”vare saker”, och alltså ”skuldlös”, fri från ansvar; och då man betänker, att lagen i den åberopade paragrafen (jemför ock Handelsbalken 12:2, 18:2) uttalar denna ansvarsfrihet, denna skuldlöshet såsom en följd deraf, att innehafvaren af det klandrade godset genom framställande af fångesmän eller vittnen visat, ”att han det redligen köpt”, borde man väl ej kunna betvifla, att han vid sådan förhållande af lagen anses vara i god tro, och derför ej heller kunna drabbas af något hvarken kriminelt eller civilt ansvar, hvilket sednare här skulle bestå uti, att till egaren återställa godset utan lösen. Men då lagen, efter hvad förut är anfördt, tydligen förbehåller för den egare, hvars långifna gods låntagaren, eller hvars inlagsfä depositarien olofligen förskingrat, rättighet att hos denne innehafvare, som i god tro kommit af godset i besittning, få det åter mot lösen, blir det en oafvislig följd af lagens analogie och nödvändigheten af dess öfverensstämmelse med sig sjelf vid rättsgrundsatsernas tillämpning, att äfven den egare, som genomolofligt tillgrepp mistat sig tillhörigt gods, skall vara berättigad att mot lösen få det sig återstäldt af innehafvaren, oaktadt denne i god tro kommit deraf i besittning. Genom stadgandet om restitution in specie af det klandrade godset upprätthåller lagen aktningen för eganderätten, och genom förklarandet, att den redlige innehafvaren dervid skall erhålla lösen, undviker lagen att i sådana fall på något sätt, eller i någon mån, göra den saker, somicke saker är.” I fortsättningen redovisade Nordström Rabenius tolkning, som han anslöt sig till och utvecklade närmare lagkommitténs ståndpunkt efter att vidlyftigt ha utvecklat hur starkt omsättningsintresset talade för tredje mans rätt. Med Nordströms ståndpunkt var det naturligt att taga avstånd från lagutskottets förslag. Detta stred mot ”nu gällande lag hos oss”. Efter en utförlig kritik av utskottets ståndpunkt - där han bl.a. betvivlade att den allmänna opinionen stödde en oinskränkt vindikationsrätt — anförde han att den bestulne ägaren i själva verket förlorat godset genom ”våda eller olycka” och att då ingen vore närmare att lida skadan än han själv. Han åberopade till stöd härför den romerskrättsliga sentensen ”Casumin re sentit dominus” —en motivering, somskulle komma att spela en stor roll i den fortsatta debatten. I sitt omfattande och uppenbarligen väl förberedda inlägg framförde sålunda Nordström först en tolkning av ordet saklös i SP 16:5 (=MB 49:2 i 1734 års lag) varvid han anslöt sig till Rabenius mening. Efter att ha kritiserat lagberedningens förslag (och alltså därmed också lagutskottets utlåtande) utformade han en originell rättfärdighetsmotivering för det exstinktiva godtrosförvärvet: ”Att vid varje omsättning av lösören föreskriva tillvaro av vittnen, vore en lag som ej kunde uppehållas; och då så är, vore en lag, som ålade en innehavare i god tro att utan lösen återställa gods, som han för sin del ärligen förvärvat, i själva verket en orättvisa”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=