48 Denne kunde i sin förklaring tillbakavisa Nils Larssons angrepp på hans goda tro och yrkade kort och gott fastställelse av hovrättens utslag. Hovrätten åberopade i sitt utlåtande utslaget och omröstningsprotokollet. HD blev ej enig. Bakom utslaget 1854 stod justitieråden Engelhart, Backman, Nordenstolpe, Hoffstedt och Quensel, medan Schmidt och Giinther ville fastställa häradsrättens beslut.Backman hade i sin lagsamling anslutit sig till Rabenius; hans votum är självklart. Majoritetens formulering var att de ”icke funno skäl att, i anledning av Nils Larssons klagan, göra ändring i det beslut vari Hovrätten stannat”. De delade meningarna i HD återgick med all sannolikhet på de olika uppfattningarna hos samtida jurister ominnebörden av ordet ”saklös” i MB 49:2, vilka ovan redovisats i Juridiska Föreningens debatt. Som vi skall få se höll sig dessa olika uppfattningar kvar under årtionden efter de ställningstaganden i Göta hovrätt, somHDföljde i utslagen åren 1854 och 1855. Det finns ett klart samband mellan dessa HD:s ställningstaganden och den tidigare rättsbildningen på området ifråga. Den ståndpunkt, som Göta hovrätt vann gehör för i HDvar densamma somRabenius utvecklat i sin avhandling av år 1770 och somhovrätten framfört i sitt remissyttrande över lagberedningens förslag (1850) till reglering av vindikationsrätten till lös egendom. Ett annat samband utgjordes av Engelhart, som fick tillfälle att hävda den ståndpunkt, vilken han såsom föredragande varit med om att utforma, då HD skulle yttrasig över lagkommitténs förslag i frågan.^° De övriga justitieråd, som deltog i målets avgörande hade visserligen ej deltagit vid utformningen av detta HD:s yttrande, vari den rättspolitiskt motiverade meningen uttalades att ”godtrosförvärvaren alltid måste vara berättigad att behålla det somhan i handomfått” - emedan en vindikationsrätt för ägaren skulle medföra ”mycken osäkerhet i äganderätten och ofta tillskynda köparen förlust”. Men de bör rimligen ha tagit intryck av den ståndpunkt domstolen intagit blott ett par decennier tidigare, då den kategoriskt hävdade extremt långtgående regler omgodtrosförvärvarens företräde i en vindikationskonflikt.^' I domen 1855 stod Engelhart, Backman, Quiding och Giinther gentemot Schmidt. Giinther hade sålunda ändrat ståndpunkt. Se ovan s. 38. Genom mer ingående personhistoriska undersökningar skulle det kanske vara möjligt att klarlägga orsakerna till ledamöternas skilda ställningstaganden. Med det är överflödigt för syftet med detta arbete. Det avgörande blev ju att HD med stor majoritet i två i princip likadana mål tog bestämd ståndpunkt för exstinktiva godtrosförvärv genomatt icke finna skäl att ändra hovrättens beslut. 1 detta beslut hade hovrätten tydligt anslutit sig till Rabenius tolkning av MB 49:2 jämfört med HB 11:4 och 12:4. B. Wedberg har i sitt arbete Konungens Högsta Domstol 1809-1844 givit korta biografier över flera av de justitieråd, som deltog i domstolens beslut i målen i fråga. Men dessa biografier ger ingen ledtråd till justitierådens ställningstaganden i målen. Nordenstolpe hade suttit i HD, då dess yttrande över LK:s civillagsförslag avgavs och bör ha känt till domstolens då intagna ståndpunkt. Backman hade - somovan påpekats - i sin lagsamling uttryckligen anslutit sig till Rabenius tolkning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=