37 språk. Därmed hade HDytterligare närmat sig LK:s ständpunkt, eftersominförandet av MB 49:2 bland de åberopade lagrummen innebar att HDanslöt sig till den tolkning av begreppet ”saklös” i 49:2, somLKi uppenbar påverkan av den yngre 1700-talsdoktrinen uttalat."*^ Tidigare hade domstolar, som haft att taga ställning i vindikationsmäl, nöjt sig med att åberopa lagrum. Men nu åberopade HDgrunderna för vissa lagstadganden, d.v.s. de motiv, somföranlett lagstiftaren att utforma reglerna beträffande vindikationen. Det var ett nytt argument i praxis. Doktrinen hade visserligen alltifrån Rabenius uttalanden utvecklat sådana argument, men dittills hade HDinte givit sig in på sådana tolkningsmetoder i vindikationsfall. Förklaring är naturligtvis intrycken från diskussionen om dessa problem i LK och de regler i APL och Code Civil, som fjärmade den allmäneuropeiska rättsbildningen på området från den urgamla oinskränkta vindikationsrätten i både germansk och romersk rätt. An mer långtgående och kategoriskt var HD:s yttrande år 1833 över 1826 års civillagsförslag på denna punkt. Till ovan citerade förslag i HB 1:9 uttalade HDmed rösterna 6 mot 1 (avvikande Stråle) att godtroende förvärvaren ”alltid måste vara berättigad att behålla det han i handom fått”.'*^‘‘ En vindikationsrätt för ägaren förklarades skola medföra ”mycken osäkerhet i äganderätten och ofta tillskynda köpare förlust”. Som synes ställde sig HD helt på tredje mans sida och gav en klar rättspolitisk motivering för sin extrema exstinktionsregel vid godtrosförvärv. Därmed hade HD med stor kraft anslutit sig till Rabenius rättspolitiska argumentation. Detta ståndpunktstagande, där HD avstod från rättsideologiska argument av kategorin rättfärdighetsmotiveringar vittnar om klartänkhet och konsekvens från domstolens sida. Det kan inte råda någon tvekan om att vi här har en rättspolitisk yttring av tidens liberala marknadsideologi, en ideologi, som ju redan fått sitt nedslag i LK:s privilegierade godtrosförvärv på just marknad. HD ville förebygga att den godtroende köparen skulle riskera förlust när han i god tro förvärvade gods, som sedermera visade sig vara stulet. Detta var i bästa överensstämmelse med den ekonomiska liberalismens uppfattning om omsättningslivets funktion. Några betänkligheter mot att drastiskt införa en helt ny princip behövde HDej heller hysa. Den hade ju några få år tidigare i ett vindikationsmäl under åberopande av grunderna för HB 11:4 och MB 49: 2 anslutit sig till den yngre doktrinens uppfattning att begreppet saklös i MB 49:2 uteslöt vindikation av stulet gods i godtroende tredje mans hand. HDvar alltså på denna punkt helt konsekvent både i sin dömande och lagstiftande funktion. Just denna konsekvens kan antagas ha varit avgörande för den starka ställning, somdet exstinktiva godtrosförvärvet fick i svensk rätt vid 1800-talets mitt, samtidigt som grannländerna behöll den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods. ■*'’ J. A. Schmidt, IV s. 133. Jfr. C. Björling, s. 149. l.. Boyc, s. 16 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=