189 Alldeles utan kritik och ändringsförslag hade emellertid inte utredningen passerat remissförfarandet. Åtskilliga judiciella myndigheter hade uttryckt juridiskt-tekniska betänkligheter och såväl från polis- och åklagarhåll somfrån vissa branschorganisationer hade därtill argument framförts för en förbättring av ägarens position i förhållande till utredningsförslaget, som ju byggde på HD:s praxis. Men i huvudsak slutade den två sekel långa rättspolitiska och rättsideologiska debatten i vårt land kring lösningen av konflikten ägare kontra förvärvare av stulet eller rånat gods,^^ där just förhållandena vid stöldbrott stått i centrum, med att HD:s praxis segrade. Ur historisk synpunkt sett innebar detta att vi i Sverige - tillsvidare är det kanske bäst att säga - accepterat den konfliktlösning, som under högmedeltiden utbildats i en mångfald germanikrättsliga stads- och marknadsrätter. Avgörande betydelse härför hade HD:s auktoritet. HD hade visserligen, när domstolen 1854 och 1855 låtit Göta hovrätts domar bestå, hamnat i en tolkning av MB 49:2 i 1734 års lag, som historiskt sett var felaktig och stred mot politiskt starka gruppers intressen, liksommot en inflytelserik juristopinion. Men så stor var HD:s auktoritet och så fast vidhöll HD sin praxis att dess ståndpunkt blev den säkra grund på vilken en lagstiftning till sist kunde bygga. Det mest intressanta i denna domstolsinsats är att domstolen här som på så många andra områden gav rättslivet en vägledning. I många sociala och ekonomiska konfliktsituationer förhåller det sig så att det viktigaste inte är att rättsreglerna representerar en idealisk lösning. Sådana är svåra att nå fram till. Det verkligt viktiga är ofta att det finns funktionsdugliga rättsregler, som löser problemen med den klarhet, att människorna vet vad somgäller och kan handla därefter. I konflikter mellan den bestulne ägaren och den godtroende förvärvaren är flera lösningar tänkbara, och flera har visat sig kunna fungera. I Danmark har man fortfarande vindikationsrätt till stulet gods utan att detta har lett till besvärande skador för omsättningslivet. I Norge antog man efter ingående debatt så sent som år 1978 en reform av den urgamla oinskränkta vindikationsrätten i Norske Lov, en reformsom innebar att man i huvudsak ställde sig på samma fordran en rätt till egendomen somär skyddad mot ägarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen somär skyddad mot ägarens borgenärer, skall så mycket av lösenbeloppet betalas till honomsom svarar mot värdet av denna rätt. Godtrosförvärv av panträtt somsägs i denna lag omgodtrosförvärv av äganderätt gäller också godtrosförvärv av panträtt. Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon annan lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egendomens värde i den allmänna handeln.” I det föregående har för enkelhetens skull som typfall i regel talats om stöld. Men vindikationsreglerna vid stulet gods gällde lika väl alla de fall, där godset frånhänts ägaren mot hans vilja. 7§ Vad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=