176 behöva försättas i sämre bevisläge bara därför att godset exempelvis frånstulits ägaren. Riksåklagaren uttalade också sitt stöd för en lösningsrätt efter vederlagsprincipen. Han menade att det skulle vara särskilt stötande om den som blivit frånstulen värdefull egendom skulle tvingas ersätta innehavaren för utebliven vinst. Ur rättshistorisk synpunkt är det intressant att se att riksåklagaren när det gäller likställandet av förvärv av anförtrott förskingrat gods (alltså HB 11:4 och 12:4) med stulet gods anför en kasustisk rättfärdighetsmotivering. Detta gör han också i sin polemik mot värdeprincipen. Den juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet^^ hade emellertid uppfattningar, sompå flera centrala punkter avvek från utredningens. Väl anslöt sig fakultetsnämnden till förslaget att bibehålla exstinktionsprincipen liksom till att kravet på aktsamhet för godtrosförvärv bör ställas högre än de krav som avgör omen förvärvare av egendom gör sig skyldig till häleriförseelse. Men fakultetsnämnden ville att det tydligare hos utredningen borde observerats att aktsamhetskravet är en rättsfråga, sombör diskuteras skild från frågan om vem som har bevisbördan för de faktiska omständigheterna. Som synes var detta samma ståndpunkt som hos Göteborgs tingsrätt; båda instanserna hade fäst uppmärksamheten på aktsamhetskravets karaktär av rättsfråga. Fakultetsnämnden inskärpte också att någon anledning att i lag försöka i detalj precisera vilka krav som ställs på förvärvaren inte fanns. Domstolarna hade bättre möjligheter att i konkreta fall mejsla ut den rättsregel som bör gälla. Fakultetsnämnden hade emellertid en annan uppfattning i förhållande till utredningen beträffande bevisbördans placering: ”Utredningens förslag innebär ett visst tillmötesgående av kriminalpolitiska önskemål omökade möjligheter till vindikation på det sättet att förvärvaren får bevisbördan för att han varit i god tro vid sitt förvärv (s. 169f. och 181 f.f.). Som framhållits ovan måste själva bevisbördefrågan principiellt hållas isär från aktsamhetsbedömningen. Bevisbördefrågan — liksombevisvärderingen - gäller Riksåklagaren fortsatte: ”En av anledningarna till utredarens förslag om omkastad bevisbörda har angivits vara att det från olika håll hävdats att det med nuvarande ordning är alltför lätt för förvärvare av stulen egendomatt komma med förklaringar som tas till intäkt för påstående om god tro. Detta skulle framförallt vara förhållandet när talan om ansvar för häleri eller häleriförseelse förs samtidigt med en civilrättslig talan om återfående av egendomen utan lösen. Förslaget i denna del syftar därför även till att undvika missförstånd rörande skillnaden mellan den civilrättsliga och den straffrättsliga bedömningen. Enligt min uppfattning har utredaren fog för den kritik han anfört mot rättstillämpningen i domstolarna i denna del. En i lagstiftningen inskriven omkastad bevisbörderegel skulle på ett klart sätt ange att frågan om godtrosförvärv skall prövas efter olika måttstockar, beroende på omdet är en civilrättslig eller straffrättslig bedömning somskall göras.” Yttrande angivet av juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet (Dnr 3449. Doss E9), Jd reg. 84.09.14. Loc. cit. s. 2. Mina kurs. » 22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=