159 räknade med att den borgerliga sidan skulle komma att anföra, nämligen behovet av prevention av förskingringar ansåg hon att detta problemvar av ringa betydelse ”rett och slett fordi folk flest ikke er keltringer”. Hon yrkade bifall till minoritetsförslaget om regler innebärande möjlighet till godtrosförvärv av anförtrott förskingrat gods. Majoritetens ståndpunkt utvecklades av Jörgen Sonstebo, (kristelig folkeparti), som representant för de borgerliga. Enligt denna uppfattning borde gällande regler om oinskränkt vindikationsrätt för ägaren bibehållas, men det kunde vara anledning att taga upp demi en särskild lag. Han ansåg att den ekonomiska sidan av problemet vid godtrosförvärv av gods köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll icke var det viktigaste, då de som bedrev avbetalningshandel kunde antagas lägga in eventuella förluster på grund av förskingringar i affärskalkylerna, d.v.s. de kunde vältra över förlustrisken.^ Det viktigaste ansåg han emellertid vara ”rettferdighetsprinsippet”. Lagen borde värna om”den etablerte eigedomsrett till ting somein person har erverva seg på lovleg måte”.^ Han yrkade återremiss, vilket alltså innebar att han - lik- ”Fra klagesaksbehandlinger kjenner en til saker hvor kjeper har betalt 20.000 kr. kontant for en bil med tilsvarande verdi, og hvor det har heftet et eiendomsforbehold av tilsvarande storrelseorden. En slik situasjon vil automatisk stille en husholdning i en håplos ekonomisk stilling. Uansett hva en velger å företa seg, vil et tap på 20.000 kr va:re den mest sannsynlige utgången for forbrukeren. Lar en den opprinnelige bilselgeren få bilen tillbake, er det langt fra gitt at en oppnår noe som helst ved å gå på den en har kjept bilen av. Normalt må en ferst anlegge rettssak mot avhenderen hos de alminnelige domstoler. Og selv om en vinner reint rettslig, vil det ofte vjere lite å hente hos motparten i disse tvistene. Dersomforbrukeren velger å beholde bilen, forutsetter dette att bilselgeren holdes ekonomisk skadesles. Selv om antall konflikter av denna typen antakelig ikke er så stort, er det alvorlig nok för dem som rammes. Lovforslaget griper derfor i forhold til eiendomsforbeholdet direkte inn i enkeltmenneskers hverdag. Eiendomsforbehold som sådant er et resultat av övergången til industrisamfunnet med masseproduksjon av forbruksvarer. Forbeholdende kan derfor sies å varre möderne alternativ til reglene omhåndpant i pantelovens § 1. All den stund forbeholdene i det vesentlige inngår somet ledd i en organisert forretningsmessig virksomhet, synes det både naturlig og rimelig at kostnader og risiko förbundet med dette belästes avbetalingshandelen somsådan. Avbetalningsselgeren er den part i et omsetningsforhold som har best muligheter til å kontrollere kjoperens vandel. Avbetalningsselgeren har videre muligheter til å innkalkulere eventuelle tap via forskjellige forsikringsordninger.” Mina kurs. ^ Han tänkte tydligen inte på att detta argument egentligen talade mot hans principståndpunkt. Om säljare av gods på avbetalning med äganderättsförbehåll löpte så obetydlig förlustrisk, vad fanns det då för anledning att ge dem vindikationsrätt? ** Med ”rättfärdighetsprincipen” tycks han ha menat principen att i rättsäkerhetens intresse slå vakt om en äganderätt, somförvärvats på lagligt sätt. Han förbisåg därmed att köparen kunde göra gällande att han också förvärvat äganderätten på lagligt sätt, d.v.s. genom köp. Vad som föresvävade honomvar förmodligen den romerskrättsliga tanken att ingen kan överföra större rätt till en sak än den han själv äger. Hans inlägg är ett av de otaliga exemplen - jämför den svenska debatten på 1870-talet - hur svårt det kunde vara att i en politisk diskussion presentera en argumentation för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=