KAPITEL V Vindikationsfrågan inför 1886 års riksdag Vid 1886 års riksdag återkomman från lantmannapartiets sida till vindikationsfrågan, som av mångfaldiga vittnesbörd alltfort ansågs vara av stor betydelse.' Den som denna gång uppträdde med en motion,^ andrakammarledamoten A.P. Lind, var emellertid icke juridiskt utbildad och hade redan av detta skäl svårt att angripa en så komplicerad problematik. Argumentationen i hans motion var i och för sig rimlig; yrkandet däremot befängt. Lind anförde inledningsvis: ”Genomupprepade domslut har det visat sig att, i fråga omrätt för bestulen person att från innehafvaren återtaga det stulna godset, nu gällande strafflag icke lemnar tillfredsställande föreskrifter. Icke heller har jag funnit, att det af Kongl. Maj:t till innevarande Riksdag framlagda förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål löser den fråga, jag afser. I allmänhet gäller detta i afseende på häststöld och särskildt för det fall, att innehafvaren inköpt eller tillbytt sig det stulna hästkreaturet å allmän marknad, i hvilken senare händelse innehafvaren, enligt allmogens uppfattning, icke skulle varapUgtig att annorlunda än mot återfående af den erlagda köpeskillingen kreaturet till dess egare återställa, äfven om han åtkommit det af en för tjufnad straffad eller misstänkt person.” Förslaget till lag angående vissa delar av rättegången i brottmål hade alls icke med den av Lind aktualiserade frågan att göra. Större intresse har Linds uppfattning om allmogens rättsåskådning. Enligt denna skulle innehavare av tjuvgods icke behöva utlämna det till ägaren annat än mot lösen, vilket just gällde enligt den av HD från 1854 införda praxis. Landsbygdsbefolkningen skulle alltså ha uppmärksammat denna praxis, vars viktigaste rättsfall ju var infört i resumé under SLP 16: 5 i de vanliga lageditionerna. Hemmansägaren Anders Petter Lind var en genuin representant för bondeståndet, som åren 1876-1888 betroddes med riksdagsmannauppdrag. Han var känd för frispråkighet och ”radikala” åsikter, och tillhörde vad man skulle kunna kalla lantmannapartiets vänster. Han motionerade sålunda flera gånger om landshövdinge- och biskopsämbetenas indragning.^ Förmodligen visste han vad han talade om när det gällde något för den dåtida allmogen så viktigt somhästköp på marknad. ' Se debatten vid det nordiska juristmötet ovan s. 109 ff. ^ II. kam. mot. nr 93, 1886. ’ SeSBL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=