RB 42

119 att analysera vindikationsproblemet med rättspolitiska argument. Han bekände sig därvid oförtydbart till Lassens åskådning och metod: ”Jag anser, att man ingalunda kan finna något slags ledning för lagstiftningen i folkets rättsuppfattning i det förevarande fallet, ty min erfarenhet säger mig, att, då det är fråga om tillämpning af vindikationsrätten, är det alltid förhållandet, att rätte egaren åberopar sig på eganderättens helgd men köparen på omsättningens kraf och den goda trons betydelse, och säkert är, att båda dessa grundsatser äro af vigt och förtjena afseende. Det uppstår derför i sådana fall en konflikt icke blott mellan två personer utan mellan två principer, en konflikt, som icke kan lösas annat än efter sociala grunder och med afseende på sociala ändamålsskäl. Jag anser för min del, att författaren på ett mycket tydligt sätt har visat, att den obegränsade vindikationsrätten af stulna ting är praktisk och riktig.” Men han trodde icke på någon förändring i vad han betraktade somgällande svensk rätt. Kreaturshandeln och skyddet av omsättningen på marknaderna vore alltför viktig. Så länge sådana marknader ansågos vara ett verkligt behov ”såsomförhållandet nu är i många provinser” — skulle det näppeligen vara möjligt att ”få bort rättigheten för köparen att behålla tjufgodset, intill dess rätte egaren löser det åter” Han hade därför icke stor förhoppning ommöjligheten att inom den närmaste framtiden genomdrifva en sådan förändring af den svenska gällande rätten. ” 38 7. Axel Bergströms debattinlägg Näste talare i debatten var dåmera landshövdingen Axel Bergström,^’ som ju också hade uppträtt år 1873 i den svenska riksdagen såsom anhängare av ett förslag att i lag fastställa oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods. Bergström inledde sitt anförande med att påpeka frågans stora sociala betydelse: ”Det ämne, som utgör föremål för öfverläggning, är så att säga gripet ur författaren här blifvit framställda, men då den tid, somkan egnas åt detta ämne, redan blifvit till en högst väsentlig del tagen i anspråk af Grefve Sparre, så måste jag inskränka mig till att beklaga, att Grefve Sparre försökt att med skämt bemöta denna afhandling, hvilken efter mitt och mångas med mig omdöme är ett högst förtjenstfullt arbete, på samma gång somjag förklarar, att jag i princip instämmer med den ärade författaren i alla de fem punkter, i hvilka han i slutet af afhandlingen har sammanfattat sina åsigter.” Staél von Holsteins anslutning till Lassen var expressiv: ”Så mycket jag derför än i princip gillar de af Kriminalretsassessor Lassen framstälda förslagen, så önskvärdt jag än anser det vara, att de skandinaviska länderna finge en öfverensstämmande lagstiftning, bygd just på dessa grunder, och så gerna jag än såge, att detta möte kunde uttala sitt gillande af de af Kriminalretsassessor Lassen framstälda satserna, så måste jag dock erkänna, att jag icke hyser stor förhoppning ommöjligheten att inomden närmaste framtiden genomdrifva en sådan förändring af den svenska gällande rätten.” NJF, 1884, s 39 f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=