Ill ver denna sida af saken. Det är emellertid af vigt just i fråga omdet materielt rättsliga inomcivilrätten att noga afväga anspråken å ömse sidor samt de omständigheter, under hvilka de hvar för sig mot hvarandra framträda.” Nordling uppfattade alltså HD:s prejudikat (från 1855) som bindande, men ansåg sig ändock oförhindrad att gå in i en diskussion de lege lata. Han utgick därvid från en ”rent civilrättslig ståndpunkt”, d.v.s. det resultat man enligt honom skulle komma till vid en kasuistisk analys av ägarens och tredjemans rättviseanspråk. En dylik analys ledde till att det kunde sättas ifråga huruvida det vore ”lämpligt” att utan vidare låta ägarna taga saken från godtroende innehavare, som kunde åberopa laga fång. Nordling kom sålunda till samma principståndpunkt som HD.^^ Men så övergick han till att anlägga rättspolitiska synpunkter, varvid han — första gången i ett svenskt inlägg i debatten i frågan - åberopade kriminalpolitisk sakkunskap. Han anförde nämligen: Ser man sedan saken från det allmännas ståndpunkt och med hänsyn till de praktiska följderna af den ena eller den andra grundsatsen, så är det naturligtvis den allmänna rättssäkerheten och medlen att befordra densamma, som blifva de vigtigaste. Med afseende härpå har förslagsställaren anfört och utvecklat, hurusomde största olägenheter förefinnas i följd af bibehållandet af den grundsats, som här i Sverige har gjort sig gällande, nämligen att den godtroende förvärfvaren icke behöfver utlemna saken utan lösen, äfven då saken är beröfvad egaren genom stöld. Han fäster särskildt sin uppmärksamhet vid pantlånarne och det med skäl, ty det är ju till pantlånarne, somstulna saker närmast taga sin väg, det är hos dem, somtjufvarne i allmänhet söka tillgodogöra sig det stulna godset, och förslagsställaren fruktar, att man med antagandet af den nämda grundsatsen skall uppamma och fostra pantlånarne till att blifva pantgömmare. Han anser nämligen, att omde utan risk kunna mottaga gods i god tro, så hafva de icke något intresse af att efterforska dens förvärf, som kommer och lemnar en sak till belåning hos dem. Ja det är mycket riktigt, och derjemte säger han, att om man antager den andra grundsatsen, nämligen att egaren utan vidare får taga igen sin sak, då den är honom frånstulen, så ställer man åter pantlånarne i den ställning, att de tvingas att göra noggranna frågor och efterforskningar med afseende på åtkomsten af det gods, somerbjudes dem till pant, och de komma derigenom att blifva likasom tjenare åt polisen i fråga om upptäckandet af stölder och tillrättaskaffandet af stulet gods. I afseende på denna fråga har jag, då det naturligtvis är mycket svårt att kunna bilda sig ett säkert omdöme utan att känna till de faktiska förhållandena på någon större ort inomlandet, vändt Nordling tillämpade här den vid hans tid vanliga kasuistiska metoden sådan den ursprungligen utvecklats av de romerska juristerna. Han ställde de båda positionerna - ägaren och förvärvaren - mot varandra i en underförstådd konflikt inför en domstol och frågade hur deras rättsanspråk skulle bedömas med hänsyn till de grundläggande rättsbegrepp och rättsregler, som gällde beträffande respektive position. Så långt var hans argumentation rättsdogmatisk. Men han kompletterade på ett för den kasuistiska metoden karakteristiskt sätt den rättsdogmatiska analysen med rättfärdighetsargument - d.v.s. hans argumentation var, så långt, rättsideologisk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=